Han längtade till Ingrid

Hennes död var nära att knäcka honom

Han vandrade ensam.

Vinden styrde honom längs stranden, ängarna på Fårö.

Döden skrämde honom inte.

Demonregissören Ingmar Bergman väntade på den med tillförsikt.

En av sina sista intervjuer gav Ingmar Bergman i påskas förra året. Han satt i sin privata biograf, i 1700-talsladan vid huset på Fårö, och pratade om just döden. Han sa:

– Den bör inte dröja alltför länge.

Ingmar Bergman valde att tillbringa sina sista år i självvald isolering. Han drog sig tillbaka till den enda plats på jorden där han kände sig hemma. I byn Dämba, på det Fårö han kom att älska, kunde han vara sig själv.

Ensamheten behövde han för att en dag i sänder ta sig genom saknaden efter hustrun Ingrids död. Det är tolv år sedan hon gick bort. Den inrutade vardagen behövde han för att fungera som människa och konstnär. Han väntade längtansfullt på att få återförenas med Ingrid, den sista i raden av kvinnor i hans liv.

– Jag tror att jag ska få möta henne i en annan verklighet. Jag bejakar tanken, jag oroar mig inte för att dö.

Mamma Karin hade spanska sjukan då Ernst Ingmar föddes söndagen den 14 juli 1918. Det var inte mycket med den lille pojken. Karin skrev i sin dagbok: ”Han fick genast hög feber. Han ser ut som ett litet benrangel med en stor eldröd näsa. Han vägrar envist att öppna ögonen.” När bröstmjölken sinade nöddöptes han på sjukhuset. Den sommaren var det många som räknade ut den lille pojken.

– Den där håller ju på att dö av undernäring, sa familjens husdoktor.

Han skickades till mormor Anna i Dalarna som hittat en amma i grannbyn.

– Jag kunde inte riktigt besluta mig för om jag ville leva, förklarade han många år senare.

Ingmar Bergman valde livet, konsten och kvinnorna.

Han växte upp i en överklassmiljö med nazisympatier på Östermalm i Stockholm. Hans far, Erik, var präst, kyrkoherde.

– Han med sitt tokiga hat, sa mormor Anna dystert.

Det var i faderns våld den lille pojken fostrades med mamma, storebror, lillasyster och tjänstefolk. En uppväxt i ett våld som präglade honom livet genom. Bestraffningar var självklart, aldrig ifrågasatt:

– De kunde vara snabba och enkla som örfilar eller dask i baken. Men de kunde också vara ytterst sofistikerade, förfinade genom generationer.

När pojken kissade i byxan fick han bära knäkort röd kjol. Det ansågs oförargligt – och skrattretande.

Oändlig tid av sitt liv ägnade han senare åt att bearbeta uppväxten.

– Att försöka behålla det som varit bra.

Sånt fanns, förstås.

Som när Ingmar Bergman åtta år gammal såg sin första biofilm. Det var på Sturebiografen, filmen handlade om en häst, Vackra Svarten. För Ingmar Bergman var det början. Han drabbades av en feber som aldrig gick över.

Den julen låg ett brunt, kantigt paket i skrubben under trappen. Han smög runt paketet och såg att det stod ”Forsners” på omslagspapperet, en fotofirma som sålde kinematografer, filmprojektorer.

Det var vad Ingmar Bergman mer än allt önskade sig.

Men det var hans bror som fick den.

Ingmar övervägde att rymma den julnatten. Men i stället väckte han sin bror och mot 100 tennsoldater bytte han till sig projektorn. Dan därpå drog han sig tillbaka till barnkammarens garderob, satte kinematografen på en sockerlåda, drog i gång veven och där – i mörkret på den vitstrukna väggen – rörde sig bilden av en kvinna.

– Det går inte att förklara? Jag kan inte ge ord åt min upphetsning. Hon rörde sig.

Det som följer är filmhistoria.

Det ska också bli teaterhistoria.

Han är tolv när han första gången gick på Dramaten – scenen som senare skulle bli ett med hans blodomlopp – och ser ”Stor-Klas och Lill-Klas” i regi av Alf Sjöberg.

Samme Alf Sjöberg som 14 år senare, 1944, regisserar Bergmans första filmmanus, en berättelse om hans skoltid, ett tolv år långt helsike. Filmen är ”Hets”, läraren Stig Järrel. Bergman hjälper till med regin. Det blir en svensk filmklassiker.

Året innan har Ingmar Bergman gift sig med koreografen Else Fischer. De bor i en tvåa i Stockholmsförorten Abrahamsberg med nyfödd dotter. Pappa Ingmar är manusförfattare på Svensk Filmindustri, SF.

Mor och dotter får tuberkulos och när hustrun ännu ligger på sanatorium inleder Ingmar Bergman ett nytt förhållande.

Ellen Lundström blir den andra i raden av Bergmans alla kvinnor.

Också hon är koreograf. Gift med fotografen Christer Strömholm och mycket vacker. De träffas på nedläggningshotade Helsingborgs stadsteater där Ingmar Bergman just blivit Sveriges genom tidernas yngsta teaterchef. Bara 25 år.

De gifter sig, får fyra barn.

Men Ingmar Bergman finner ingen ro i förhållandet. Han gifter sig ofta. Skiljer sig. På scen och utanför. Som man, och som regissör.

– Min yrkesutövning har aldrig varit bohemisk, men livet runt omkring har varit tumultuariskt, säger han i en stund av självinsikt.

Äktenskapet med Ellen Bergman håller bara några år. 30 år gammal försörjer han ett hushåll på tio personer, bland dem en svärmor och en hemhjälp. Det är då han möter Gun Hagberg. De flyr till Paris. Bor tre månader på hotell och umgås med Vilgot Sjöman. Hotellrummet återskapar han senare i ”Tystnaden” och uppbrottet från Ellen Bergman beskriver han i ”Scener ur ett äktenskap” och ”Trolösa”. Med Gun Hagberg får han en son, sitt sjätte barn.

Så fortsätter det. Kvinnorna – och barnen – fortsätter komma.

Och lämnas.

I perioder väcker hans kärleksaffärer större uppmärksamhet än hans filmer. Han förklarar själv:

– Filmarbetet är en starkt erotisk hantering.

Han litar på ingen, älskar ingen, saknar ingen.

– Jag var besatt av en sexualitet som tvingade mig till ständiga trolösheter och tvångshandlingar, ständigt plågad av begär, rädsla, ångest och dåligt samvete.

Nya relationer. Med Harriet Andersson. Med Bibi Andersson. Med Käbi Laretei och med Liv Ullmann.

Ingmar Bergman lämnar Bibi Andersson med orden:

– Nu har jag hittat en mogen kvinna, det ger mig så mycket mer.

Käbi Laretei är 13 år äldre än Bibi Andersson och bara fyra år yngre än Ingmar Bergman. Deras äktenskap varar i tio år. De får en son, hans sjunde barn. Det är egentligen en lögn. Sanningen är att Daniel Bergman är sin fars åttonde barn. Men det visste ingen – ingen mer än Ingmar Bergman och Ingrid von Rosen. Hon födde deras kärleksbarn i april 1959.

I 22 år hemlighöll de faderskapet för dottern Maria. Ingmar Bergman berättade det till slut själv, så där i förbifarten. Men bara för Maria. Offentligt blev det först för några år sedan, i dagboksromanen ”Tre dagböcker”. 1971 fann Ingmar Bergman slutlig ro bland sina kvinnor. Han gifte sig med Ingrid von Rosen.

Hon stod vid hans sida genom filmer som ”Viskningar och rop”, ”Scener ur ett äktenskap”, ”Ansikte mot ansikte” och ”Fanny och Alexander”.

Det var också Ingrid von Rosen som stod vid hans sida under sex år i exil.

Han flydde i vrede till Tyskland. Polisen hade gått in på Dramaten, tagit honom till förhör, misstänkt honom för skattebrott.

– De försökte ta livet av mig. Jag satt på knäpphus i tre veckor, ville inget annat än hoppa från balkongen. Men det var en dålig lösning, så jag gick med på att sitta inspärrad och få tung medicin.

Vreden gick över och längtan tog över.

– En kväll chartrade jag ett plan och Ingrid och jag flög hem till Fårö. Vi satt på trappan och tittade på syrénhäcken som slagit ut.

Det var en mild sommarnatt. Hennes död många år senare höll på att knäcka honom. Det var då han beslöt att ruta in sitt liv, sin tillvaro. Ingmar Bergmans sätt att överleva från en dag till en annan. Han drog sig tillbaka till sitt älskade Fårö, huset han lät bygga för 40 år sedan. Levde i perioder som eremit, som en ”Fårögubbe”.

Han åt, skrev, talade i telefon, såg film och tog sömnmedel för att få sova. Och en valium om han vaknade om natten.

Och han promenerade.

Han stakade ut fyra vandringsleder och lät vinden välja vilken han skulle gå. Hans enda sällskap i Dämba var allt-i-allon Inga-Lill Höglund och hennes syster, kokerska på halvtid.

Demonregissören, geniet och legendaren ömsom slogs med sina tankar, ömsom tog hand om sin stora familj, barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

För radiojournalisten Martin Dyfverman berättade han:

– Jag tvingas komma till insikt om saker och ting jag egentligen inte tycker om att tänka på, saker jag gjort och inte gjort. Att gå i närkamp med de där minnena och försöka att reda ut dem.

Vad funderar du på?

– Jag har i hela mitt liv varit utomordentligt fri från medkänsla. Nu när jag lever så här, lever i ensamhet, tvingas jag gå till rätta med mig själv och min brist på medkänsla. Det kan ju vara nyttigt?

Källor: Ingmar Bergman Face to Face, Nationalencyklopedien, Aftonbladet arkiv, Wikipedia, Sveriges Radios arkiv, Presstext och ”Laterna magica”.

Bildextra

Bergmans filmer genom tiderna

Urval av Bergmans pjäser genom tiderna

Läs mer

Petter Ovander