Min Bullerby hade aldrig en chans
Publicerad 2016-02-04
Jag var sex år gammal och bodde i Rinkeby när jag såg en död person för första gången. Han bars ut ur huset mittemot. Knivskuren. Mördad.
Han var den första, men inte den sista. Bara ett par månader senare mördades vår granne av sin man. Han ströp henne, ångrade sig och tog med liket till polisstationen. Patriarkala strukturer, antisemitism, våld och hederskultur har alltid funnits i de segregerade förorterna. Men politikerna och Sverige har blundat. Och rösterna som försökt säga ifrån har tystats, i mer än 30 år. Samtidigt har journalister, politiker och andra förståsigpåare med jämna mellanrum betongturistat i Rinkeby och Husby. Man har skrivit reseliknande reportage om fantastiska fruktstånd, exotisk mat och om hur fint livet är i den mångkulturella samvaron. Vi som vuxit upp där känner inte igen oss.
Vi fick klara oss själva redan på 70-talet. Kvinnor mördades redan då. Gängen strök omkring. Men för mig fanns ändå ingen plats i världen som var tryggare, bättre eller vackrare. Rinkeby och senare Kista, var mitt hem. Min bullerby. Jag samlade sniglar, spelade fotboll, lekte röda-vita rosen, räddade en fågel som fallit ur sitt bo, på Oslogatan, i Husby. För 30 år sedan var Kista, Husby och Akalla framtiden alla pratade om. Nytt, snyggt, polerat. Ett slags 1980-talets Hammarby sjöstad, där akademiker med barn köade till sig lägenheter för att kunna ge ungarna det allra, allra bästa. Man flyttade ifrån innerstans buller till en tryggare vardag i förorten. Bostadsrätter blandades med hyresrätter. Höginkomsttagare med låginkomsttagare. Vi kunde cykla var vi ville. I Kista fanns Stockholms modernaste inomhuscentrum, en idrottsplats som Rod Stewart åkte till, för att få spela fotboll i fred under sin Sverigevistelse, och sist men inte minst hade vi en alldeles egen bio, ”Kista bio, ett, två, tre”.
Norra Järva blev snabbt så populärt bland barnfamiljerna att vi snart kunde skryta med att ha den yngsta befolkningen i hela Stockholm. Det var barn precis överallt. Till slut så många att det – i Kista – fanns minst fem, sex klasser per årskull, på en total befolkning om 26 000 personer 1986. Och likadant var det förstås i Husby och Akalla. Om det här skröt politikerna. Men under ytan bubblade det förstås. Under ytan var det kaos. Jag har klasskompisar som har åkt värsting båt i Västindien, barndomsvänner som har mördat, begått självmord, knarkat ihjäl sig. Om det höll politikerna tyst. I stället öppnade man en simhall i systerförorten Tensta. Där ingen vågade bada. Man öppnade Tensta gymnasium. Områdets flaggskepp, Sveriges modernaste gymnasium. Som om det skulle göra saken bättre. Nu stängs Tensta gymnasium, lärarna vågar inte längre bedriva undervisning i lokalerna. Jag är inte ett dugg förvånad.
För den avsminkade sanningen har aldrig varit vacker.
Många undrar kanske varför det brann i Husby härom sommaren? Vi som hängde på "gården" i Husby redan på 80-talet, undrar inte. Vi förstod redan då att det var så det skulle sluta. För politikerna tog sin hand ifrån sina miljonprogramsbyggen, så snabbt de bara kunde. Jag tror att de tänkte att de perfekta förorterna skulle stå pall. Och klara allt! Men inget överlever utan hjälp. Min Bullerby hade aldrig en chans.