”Han har tagit bort en skärva av min själ”
Jessica MacDowall överlevde – men våldet i äktenskapet lämnade spår
Publicerad 2023-03-15
Om du läser texten nedan och känner igen dig, så har bokaktuella Jessica MacDowall ett budskap till dig: Sluta hoppas.
Hon vet. Hon har själv överlevt tio år av våld i nära relation.
Det kommer inte bli bättre.
– Lämna honom, säger hon.
Våld i nära relation sker i precis alla samhällsskikt.
Jessica MacDowall är ett talande exempel på det. Samtidigt som hon arbetade som tv-producent på ett framgångsrikt produktionsbolag och bodde i ett vackert hus så var hon också utsatt för psykisk och fysisk misshandel i hemmet.
I slutändan dömdes hennes ex-man till fängelse för grov kvinnofridskränkning. Det krävdes en lång, smärtsam rättsprocess och mängder av vittnesmål, men i dag är Jessica fri att berätta. Och hon gör det i boken ”En våldsam kärlek – vägen till ett värdigt liv".
En drivkraft är att hon vill lära allmänheten mer om ett av våra största samhällsproblem, våld i nära relationer, säger hon.
– Förstår man inte mekanismerna bakom våld i nära relation så är det svårt att hjälpa.
I boken beskriver hon en himlastormande förälskelse. Men också hur vägen till våld började med ord. Med en nedbrytningsprocess. Det handlade om små pikar i början. Saker som Sebastian störde sig på – som hur Jessica klädde sig, vilka hon umgicks med.
– Vi var ju enormt passionerade och förälskade i början, och jag levde i ruset av kärlek, men så kom de där små pikarna när jag minst anade det. Jag blev väldigt förvirrad av det, och det satte sig. I ena sekunden var jag på piedestal, och i nästa stund var det som att jag inte riktigt dög. Jag började anpassa mig ganska snart, successivt. Sen kom ju pikarna mer och mer frekvent, gränserna försköts i relationen. Maktbalansen rubbades mellan oss, jag kom i ett underläge redan från början.
Första slaget
I boken beskriver hon också hur Sebastian använde tystnad som vapen i relationen.
– Jag började undvika konflikter, för det kunde leda till att han fick vredesutbrott eller vägrade prata med mig. Han kunde tiga ihjäl mig i en vecka, vilket är en annan form av psykisk misshandel.
– Men allt det jag nämner nu var ju uppblandat med passion och kärlek, vi hade väldigt roligt ihop också, så det var ju inte konstant dåligt utan snarare en berg- och dalbana.
Första slaget kom inte första eller andra året. Det fysiska våldet visade sig när Jessica och hennes lilla son hade flyttat ihop med Sebastian. Nedbrytningsprocessen hade då gått långt, liksom hennes försök att ”anpassa sig”. Hon höll fast vid hoppet om att det skulle bli bättre, berättar hon.
Hennes sociala liv var då också kringskuret, eftersom Sebastian blev irriterad när hon umgicks med sina vänner. Bubblan krympte och hon började att leva hans liv mer och mer.
Och så kom första slaget.
– Givetvis så skulle inte en klok och sund människa stanna i en relation som börjar med hugg och slag, men när det hände så var jag redan medberoende. Man måste se det i ljuset av en normaliseringsprocess där båda parter förflyttat sina gränser. Så det som var fullkomligt otänkbart i början av relationen blev med tiden normalt. Det är som en dödsdans, säger hon.
Kunde ha kostat henne livet
– Han sa aldrig förlåt efteråt. Jag förde ett irrationellt resonemang med mig själv att det var en engångsföreteelse och att han nog skämdes så mycket att han inte kunde förmå sig att be om ursäkt. Jag gömde mina blåmärken efter första misshandeln, det såg förfärligt ut, och jag tänkte att ”Om han ser vad han har gjort, då kommer han lämna mig för att han inte kan leva med vad han gjort”. Så vi pratade aldrig om det.
Jessica och Sebastian gifte sig. Men våldet eskalerade, liksom utbrotten inför Jessicas son. Ett barn han lovat att ta till sig, men nu snarare sköt ifrån sig. Snart knöts ytterligare ett band: hon blev gravid med hans barn och de köpte hus tillsammans.
Kvinnor som jag kommer in på akuten och säger att de har ramlat, halkat på en isfläck, trillat av cykeln, man berättar inte för sjukvården vad det är som har hänt.
I boken berättar hon om åtminstone två tillfällen – Sebastian är dömd för båda – som hade kunnat kosta henne livet. Vid ett tillfälle blev hon knuffad utför en trappa, sedan dunkade han hennes huvud i väggen. I det andra fallet blev hon slängd i ett badkar där ryggen träffade en stor sekelskifteskran.
– Det är livsfarligt att leva med våld i nära relation. Många förknippar dödligt våld med vapen och tillhyggen, men det är inte så de flesta dör av våld i hemmet, utan du kan ju dö av ett fall. Jag har ju också fysiska men av det, en värk i ryggen som jag kommer få leva med, efter fallet ner i badkaret. Och det hade kunnat sluta ännu mycket värre, säger hon och fortsätter:
– Våld i nära relation kostar också samhället miljarder om året, kvinnor som jag kommer in på akuten och säger att de har ramlat, halkat på en isfläck, trillat av cykeln, man berättar inte för sjukvården vad det är som har hänt. Därför är det så viktigt att sjukvården dokumenterar alla skador, för det kan komma ett läge när kvinnan är redo att berätta.
Anhöriga undrade
Att lämna tycktes allt svårare, och Jessica gjorde allt för att dölja vad som pågick innanför hemmets fyra väggar. Även när kollegor såg blåmärken på Jessicas hud.
– Jag hade så mycket skuld och skam inför att jag stannade kvar. Jag var så full av försvarsmekanismer och överlevnadsstrategier.
– Väldigt många runt omkring mig gjorde helt rätt, de ifrågasatte, men i dag kanske de skulle ha gått längre och gjort en polisanmälan eller en orosanmälan. Jag ljög om varför jag hade blåmärken och då nöjde sig vissa med det, och de som inte nöjde sig och fortsatte vara oroliga, de personerna bröt jag med. Jag slutade umgås med dem.
Det fina villaområdet blev en brottsplats, där Jessica vistades varje dag. Och själva boendet utgjorde en fara för Jessica, berättar hon.
– När man bor i stora hus med stora trädgårdar, det är ingen som hör när du skriker, när våldet sker. Man är mer isolerad på det sättet. Hade vi bott i lägenhet så kunde en granne ha haft chansen att höra vad som pågick och ringt polisen.
Barnen for illa. I dag betraktas barn som bevittnar våld som brottsoffer, men så var det inte då. Men omtanken om barnen fick till slut Jessica att inse att hon måste lämna, måste polisanmäla. Men i det fina villakvarteret mötte hon ett kompakt motstånd, berättar hon.
– Det här hände fyra år innan Metoo, och det var en helt annan tid och inställning i samhället då. Där vi bodde sa folk till mig att ”Det är klart att vi vet vad han gör, men du kan ju inte polisanmäla, för då kommer han att förlora sitt jobb, det skulle förstöra hans liv och karriär”. De orden har jag så svårt att glömma. Jag fick höra att det var bättre att bara lämna honom och skiljas på ett vanligt sätt, men det är omöjligt när du lever med en sådan person. Han hade krossat mig. Jag hade aldrig klarat det här utan rättsväsendet. Så jag hoppas att boken ger hopp om att våga anmäla och gå igenom rättsprocessen.
– Och efter att jag hade polisanmält, så slutade folk att hälsa på mig i området där vi bodde, barnen blev inte bjudna på barnkalas längre. I slutändan fick vi flytta därifrån. Det tog också ett helt år innan åtal väcktes, och under en del av den tiden bodde vi på skyddat boende medan Sebastian kunde leva som vanligt – och han åkte runt och smutskastade mig inför väldigt många människor i vårt umgänge.
Har satt spår
Tiden efter uppbrottet blev tumultartad. Det som följde är en av de saker som drabbat Jessica hårdast, berättar hon.
– När jag sedan behövde bo på skyddad adress så sa lagstiftningen att barnen måste träffa pappan. Annars skulle jag förlora vårdnaden.
– Att barn i dag ska kunna hantera deras pappas frågor om var mamma håller hus någonstans. Hur ska de klara av att undanhålla den informationen?
Det är en total avsaknad av barnperspektiv som kan få förödande konsekvenser, betonar hon.
Men Jessica kämpade sig igenom tingsrätten och hovrätten, Sebastian blev dömd till fängelse.
Men det slutar ju inte där, vägen till att läka är ofta lång.
Vilka men lämnade den här relationen hos dig?
– Jag är vingklippt. Tilliten till människor och till kärleken blev skadad, det är som att han har tagit bort en skärva av min själ. Jag var singel i nio år efteråt, det är väldigt lång tid, innan jag vågade öppna upp mitt hjärta igen för en fin och sund relation.
– Smärtan sitter i muskelminnet. Och jag har skyddad identitet, så det är som att jag finns i samhället och ändå inte.
Vad är svårast, när du tänker tillbaka på de här åren?
– Det absolut svåraste är skulden jag känner gentemot mina barn, det är en livslång sorg. Att framför allt min äldsta son fick leva tio år i en dysfunktionell familj. Och allt det de har fått se och höra, som inga barn ska behöva utsättas för.
I dag använder Jessica sina erfarenheter för att göra skillnad. Hon föreläser, vägleder kvinnor i rättsprocesser, hennes dokumentärer och bok är ännu ett sätt att öppna ögon för samhällsproblemet mäns våld mot kvinnor.
Barnen uppmuntrade
De vänner och kollegor som en gång försökte nå henne i bubblan av våld, är nu åter en del av hennes liv. Hon lever i ett kärleksfullt förhållande.
Barnen uppmuntrade henne att skriva boken, säger hon.
– De är jättestolta.
Om någon som läser detta känner igen sig i det du beskriver, vad är ditt råd till personen?
– Att lämna relationen. Det kommer aldrig någonsin att bli bättre, det kommer bara att bli sämre. Ge upp det där hoppet om att relationen ska utvecklas till något fint. Kontakta en kvinnojour nära dig, du kan vara anonym. Polisanmäl, skaffa ett målsägarbiträde, dokumentera dina skador. Skäms inte över vad du blivit utsatt för, utan var stolt över att du nu gör skillnad för dig själv.
Fotnot: Sebastian är ett fingerat namn.
