Det sista avskedet ville aldrig ta slut

Staffan Lindberg

Hundratals samlades för att ta farväl av Lisa Holm

SÄTER. Det är minuterna före Lisa Holms begravning och tystnaden är nästan outhärdlig.

Vi journalister står utanför den vitkalkade medeltidskyrkan i Säter utanför Skövde, tillsammans med ett par hundra andra besökare som inte har fått plats därinne.

Vindarna sveper över grönskande trädkronor, himlen är klarblå och ändå är luften tung att andas.

Familjen har ordnat så att högtalare ställts fram, så att alla ska kunna följa det som sker.

Men det är alldeles tyst.

Rad efter rad med bilar står parkerade över åkern, som om det pågick en marknad här eller en sommarauktion.

Vad som helst bara, bara inte begravningen av en mördad sjuttonårig flicka.

Inne i kyrkan sitter de närmaste. Mamma, pappa och storasyster. Släkten och kompisarna från Västerhöjdsgymnasiet i Skövde.

Nu ringer klockorna.

Vissa mord förblir notiser i tidningarna. Andra skakar om och berör ett helt land. Får människor som aldrig har mött den döda att känna djupaste sorg.

Den som sett bilden på Lisa Holm glömmer henne inte.

Familjen har skrivit ett tal, som prästen Lasse Tullberg återger. De berättar om lördagskvällen då hon föddes, samtidigt som Bingolotto gick på tv. Om hur hon älskade att klä ut sig och stå framför spegeln.

Om alla härliga resor familjen gjorde tillsammans. Särskilt den till Australien och Stora Barriärrevet. De körde runt i en husbil och stannade precis var de ville.

Den resan satte djupa spår i Lisa Holm.

Hennes föräldrar uppmanar vännerna att komma med egna roliga minnen. Att fortsätta att berätta om deras dotter i många, många år.

Lasse Tullbergs röst är varm och enkel. Den förmedlar mörker och ljus, sorg och hopp, på samma gång.

När han ber till gud säger han:

– Ge Lisa en glad och skön återuppståndelse i evigheten.

Fyra mil härifrån, i Blomberg på Kinnekulle, pågår polisarbetet fortfarande.

En man är häktad men nekar till brott, en annan är släppt och i medierna uttrycker experter sin oro över utredningen.

Någon gång, längre fram, väntar rättegång. Då kommer allt att rivas upp på nytt. För Lisa Holms familj innebär den här dagen inget avslut.

Då och då tränger sorgen ut och fyller den vackra, overkliga sommardagen.

Snyftningar och gråt.

Det är då man kan fyllas av ilska och tänka:

Den som gjort det här borde lyssna. Den som gjort det här borde tvingas att förstå.

Lasse Tullberg säger:

– Vi ber också för de som har fallit för ondskans lockelse. Förlåt dem.

Ett spädbarn jollrar. En annan gång hade det stört, här är det en befrielse.

Familjen spelar en låt som de har valt från Lisa Holms Spotify-lista. Det är Beyoncé.

I was here.

I lived, I loved.

When I leave this world.

I’ll have no regrets.

När det är dags att gå fram till kistan och lägga ner blommorna överröstar sorgen orgelmusiken i högtalarna.

Det sista avskedet drar ut på tiden, vill aldrig ta slut.

När familjen och vännerna till sist kommer ut ur den vitkalkade medeltidskyrkan har tårarna runnit klart och nästan hunnit torka.

Tystnaden är inte lika bedövande och luften lättare att andas igen.