Det ovanliga i det här fallet är att det finns vittnen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-18
Daniel ”Papa Dee” Wahlgren är inte dömd, det är viktigt att komma ihåg.
Och domen kommer säkerligen att överklagas, vare sig han frias eller fälls.
Men – nu när han själv väljer att träda fram är det säkert många som blir både förvånade och bestörta:
Skulle han kunna göra något sådant?
Det är upp till rätten att avgöra.
Det syns inte utanpå vem som är kvinnomisshandlare.
De finns i alla samhällsgrupper, inom alla yrken, de kan vara rika eller fattiga, korta eller smala, långa eller tjocka, blå- eller brunögda.
Åtalet mot Daniel Wahlgren skulle kunna vara ett dussinfall – om det inte var för att han är just den han är, en känd artist.
Varje dag pågår liknande rättegångar runt om i vårt land – även om de aldrig uppmärksammas.
För kammaråklagare Elisabet Kindblom, specialist på fall som rör våld inom relationer, är detta bara ”en vanlig dag på jobbet”.
Förra året anmäldes 26 900 fall av kvinnomisshandel i Sverige.
Det är 73 fall om dagen.
Och det är bara den lilla del som anmäls – enligt Brå, Brottsförebyggande rådet bara en fjärdedel av det verkliga antalet.
Forskning, statistik och experter ger en tydlig bild av vad det handlar om:
I åtta av tio fall var den misstänkte förövaren en person som kvinnan var bekant med, oftast en man hon hade en nära relation eller just avslutat en nära relation med.
De flesta av de här männen älskar sin partner – på sitt sätt.
Men deras makt- och kontrollbehov gör att de slår.
För varje gång blir det värre.
Efteråt gråter de och bedyrar sin kärlek. De ska bättra sig, de ska aldrig göra om det.
Och hon tror på honom, vill tro på honom – och stannar och kämpar vidare. Tar på sig skulden. Invaggas så sakteliga i en tro att den förvrängda verklighet hon lever i är ”normal”.
Det är den inte.
Men till slut är det den enda verklighet hon känner till.
Såg – och ingrep
Vanligtvis sker det här våldet hemma, bakom stängda dörrar. Kanske finns det de som anar, som hör skrik och bråk, som ser misstänkta blåmärken, dolda av kläder eller smink, men, när de frågar henne, får de oftast ett nekande svar.
Hon gör allt för att skydda honom.
Bara två av tio fall av kvinnomisshandel leder, enligt Brå, ens till åtal.
Det ovanliga i åtalet mot Daniel Wahlgren är att det finns vittnen.
Två medelålders kvinnor, två unga kvinnor, två yngre män och en manlig pensionär som alla är övertygade om att vad de såg – eller såg konsekvenserna av – var ett fall av kvinnomisshandel.
De såg vad de uppfattade som en kvinna i nöd – och ingrep. Var och en på sitt sätt.
De var medmänniskor.
Några av dem trodde att Andrea skulle dö där i trappan och gjorde vad de kunde för att hjälpa henne.
Sådana människor ska vi vara tacksamma för. De är värda allt beröm.
Det är också viktigt att komma ihåg.
De berättar sin sanning – precis som Daniel och Andrea Wahlgren berättar sin.
Något annat som är ovanligt i den här typen av rättegångar är Andrea Wahlgrens agerande. Hon säger bestämt emot åklagaren – det vanliga är att kvinnorna tar tillbaka sina första uppgifter eller ”inte minns”.
– Det är första gången jag har varit med om att någon så idogt nekar till att det har hänt, säger åklagaren, Elisabet Kindblom.
Riskerar åtta månader
På måndag eftermiddag kommer tingsrättens dom.
Då får vi veta vilken sanning chefsrådman Göran Nilsson och nämndemännen sätter störst tilltro till.
Daniel Wahlgren riskerar åtta månaders fängelse.