Amil, 30, kan när som helst få ordern att attackera Gaza
Publicerad 2023-10-16
GAZAS ÖSTRA GRÄNS. Amil, 30, och hans automatkarbin blickar ut över fälten med sötpotatis och bomull.
När som helst kan ordern komma att attackera Gazaremsan på den andra sidan.
Något blixtkrig tror han inte på:
– Ryktet säger att vi kommer att hållas kvar i tjänst för en lång tid, säger it-teknikern som nu är fotsoldat.
På den andra sidan av fälten, bortom den söndersprängda porten nummer 22 i stängslet väntar den terrorklassade gruppen Hamas. Porten sprängdes av Hamas när de lördagen den 7 oktober attackerade flera kibbutzer, små jordbruksbyar, utmed Gazaremsans östra gräns.
På den andra sidan av fälten, granatkastaravstånd, finns trånga gator och gränder, liksom milslånga, underjordiska tunnlar, möjligen med kidnappade människor som mänskliga sköldar.
På ytan finns en ung civilbefolkning som är fast i en form av gigantisk fångkoloni, bakom stängsel och Medelhavet. Egyptens gränsstation släpper inte heller genom något större antal människor.
Dit kan reservister som Amil snart skickas.
Han talar om det som något nödvändigt och oundvikligt, om än inte önskvärt.
– Jag som hade tänkt resa till Australien för att surfa, säger han och ler lite bittert.
Amils militära ledare har andra planer för honom och hans kamrater.
– Först ska vi ska röja undan så många hot som möjligt från marken och från luften. Vi kommer att göra vad som krävs, aggressivt. Så om beslutet fattas att gå fram ska vi kunna göra det där trupperna har som mest rörelsefrihet och operationell frihet, sa Tomer Bar, Israels flygvapenchef till The Times of Israel i söndags.
Amil har inga problem att förstå varför han nu sitter på en stol bakom ett värn i betong och blickar ut över fälten och taggtråden.
– Jag älskar trancemusik. Många av mina vänner mördades i lördags, säger han med anspelning på massakern som blev något av Israels elfte septemberattentat.
Inför möjligheten av att ett storskaligt krig bryter ut i den här delen av landet, så fortsätter myndigheterna att evakuera civila från städer som Sderot, några minuters bilfärd härifrån.
Med utgång från en färgglad skola evakuerades invånare i flera bussar under söndagsmorgonen, till den säkrare kusten vid Röda havet. Barnen tittar både nyfiket och förvirrat på de många journalister som bevakar händelsen.
Inte långt därifrån beskjuts Gazaremsan både från luften, Medelhavet och från land.
Samtidigt skjuter Hamas tillbaka. Dels mot den israeliska civilbefolkningen med raketattacker. Men också mot det stigande antalet israeliska trupper vid gränsen till Gaza.
– I skydd, ropar plötsligt flera soldater som sitter på flaket till en lastbil innan ett tiotal män kastar sig ned för att ta skydd i ett stenigt dike. Längre bort gör ytterligare ett militärfordons besättning detsamma.
– Granatkastare, förklarar en av soldater i diket. Längre bort än så är inte Hamas från den israeliska armén i dag; ett par kilometer, med olika kommandon som tränger ännu längre fram.
Utmed vägen rullar den ena stridsvagnen efter den andra fram, liksom andra bepansrade fordon som rör upp stora, bruna moln av damm.
Lite längre bort, vid ett monument intill det så kallade vapenstillståndhuset, känns freden som allra längst bort. Det som för en vecka sen var en park med kafé och lummiga träd har nu förvandlats till en undergångsliknande, dystopisk tavla från helvetet.
Stolar ligger omkullvälta, byggnader är sönderskjutna och utspridda i förkolnade bilar eller ihopsamlade på torget ligger ruttnande kroppar av Hamasanhängare. På den andra sidan fältet reser sig rökpelare från israelernas bombningar.
På den här sidan av fältet råder en oroande tystnad som bryts av ljudet från kraxande kråkor.
