Nu åker vi tillbaka

Erik Wiman

Den första tanken var att vända och åka hem igen.

Det var sent på natten den 22 juli och vi hade just landat i Kenyas huvudstad Nairobi.

När vi slog på våra mobiltelefoner möttes vi av den ofattbara nyheten om massakern i Oslo.

Våra kolleger var redan på plats i Norge och rapporterade hem om det som inte gick att ta in.

Ett fullständigt blodbad i vår del av världen, där sådant inte ska inträffa.

Själva var vi på väg mot flyktinglägret Dadaab i nordöstra Kenya för att skriva om miljontals människor på flykt undan svälten, men vi förstod att vi inte skulle få mycket utrymme i tidningen med tanke på det uppkomna nyhetsläget.

Därav hemlängtan.

I efterhand har jag känslan av att resan till Kenya är bland det mest meningsfulla jag gjort under mina tolv år som journalist.

När våra reportage väl publicerades en och en halv vecka senare, reagerade ni läsare precis som jag och fotograf Magnus Wennman gjorde när vi stod i det som var och är dödens väntrum för miljoner flyktingar.

Ni såg människorna bakom siffrorna.

Och ni brydde er.

I dag fick jag beskedet att Aftonbladets läsare har samlat in tio miljoner kronor till Läkare utan gränsers insats på plats i Dadaab.

Det är otroligt.

Jag tillhör dem som ibland har rynkat på näsan åt välgörenhet.

Tänkt att det är vårt sätt att fortsätta att blunda – fast med lite bättre samvete.

helskärm

Den långsiktiga lösningen för de drabbade länderna i östra Afrika, eller något annat land i tredje världen, ligger inte i att du och du och du och jag skänker varsin timlön.

Men å andra sidan.

Tänk om vi tillsammans räddade en människa från att dö i dag?

I sa fall var det ju en lite vackrare dag.

På måndag åker vi tillbaka till flyktinglägret i Dadaab.

Vi vill fortsätta att berätta om människorna. Människorna.

Inte siffrorna.