Nitton dagar i helvetet på jorden: ”Vi blev som djur”
Lidia var fast i fasornas Mariupol – sov i källaren medan huset brann
Uppdaterad 2022-03-28 | Publicerad 2022-03-26
En dag lyckades Lidia ta sig till den plats i Mariupol där det fortfarande fanns lite mobiltäckning.
Hennes hus stod i lågor efter en bombattack. Elen hade varit avstängd i veckor. Maten höll på att ta slut i staden.
Nu använde hon telefonens sista batteritid för att ringa och ta farväl av sin bror Eduard i Stockholm:
– Jag ringer för att säga hej då – Mariupol finns inte mer.
Eduard hade just varit på en demonstration med blågula flaggor för Ukraina på Norrmalmstorg när han hörde Lidias gråtande röst i andra änden.
Hans första reaktion var att försöka trösta sin lillasyster, och påminde om den där asiatiska nudelrätten de åt sist när hon var på besök i Stockholm, mindes hon den?
– Jag sa till Lidia, vi kommer äta den igen när du kommer hit! Ge inte upp, försök ta dig ut, säger Eduard.
Det dröjde flera långa dagar innan de fick kontakt igen.
Då, förra tisdagen, kom beskedet från Lidia: “Jag har lämnat Mariupol”.
Affärerna plundrade och husen svarta skelett
Nu sitter hon här i köket och hjälper till att mata sin lilla brorsdotter, ettåriga Karin, som de inte visste om Lidia nånsin skulle få träffa.
I nitton dagar var Lidia instängd i Mariupol, hamnstaden i södra Ukraina som bombats till ruiner och beskrivits som helvetet på jorden.
De sista journalisterna har gett upp. Affärerna är plundrade. Apoteken tömda. Allt som finns kvar är svarta skelett efter huskroppar, demolerade bilvrak, gamla sopor. Och så smutsiga, hungriga människor som letar efter mat och rent vatten. Lidia berättar hur hon tog sig in till Mariupols centrala delar och såg förödelsen.
De hade hört explosionerna och striderna, men varit isolerade i sitt bostadsområde, utan kontakt med omvärlden.
– Kaféet där jag drack mitt kaffe, parkerna där jag promenerat. De stora bostadshusen. Allt förstört. Till och med de rikas vackra hus vid havet. Jag tänkte, var finns människorna som brukade leva här?
Såg lik på gatorna
Efter ett tag slutade man täcka över liken på gatorna i Mariupol.
Lidia beskriver hur hon såg kroppar stelnade och förvridna. Det var inte döden som den ser ut på film.
Hon undvek att titta noga. Insåg att om hon överlevde detta skulle hon plågas av minnena av deras ansikten.
– Jag bad till gud att jag skulle få behålla mina armar, mitt ansikte, mina tänder, för jag hörde folk berätta att de hade sett armar och ben ligga på gatorna, säger hon.
Medan bilderna på den bombade BB-kliniken i Mariupol spreds över världen gömde sig Lidia och hennes pojkvän Nikita i lägenheten, ungefär en kilometer från sjukhuset.
Nära den tjockaste väggen, i klädkammaren, höll de varandras händer medan ljudet av bombplan närmade sig. Inga flyglarm ljuder i Mariupol, sedan elen försvann. Det enda man lyssnar efter är tystnaden innan smällen. Och ljudet av de egna, livrädda hjärtslagen.
– Du vet inte var bomben ska landa, åt vilket håll du ska springa, bara tjutet av flygplanen innan explosionen.
Plötsligt skakade väggarna. Glassplitter rasade ner i rummen utanför. De hörde skriken.
Denna gång var det deras eget hus som träffades.
Sov i källaren - medan huset brann
På en video på Lidias mobil ser man tjock, svart rök välla ut ur fönsterhålorna i hennes kvarter. De gamlingar som var kvar därinne kunde inte räddas.
– Alla hade panik och skrek att man måste släcka branden, men en polis vände sig till oss och sa: det finns inget vatten i staden. Det finns ingen hjälp att få.
Folk tog till egna vattenförråd av ihopsamlat regnvatten, men förgäves. Den som försökte fly till en annan del av staden möttes av människor på väg åt motsatt håll som sa: vänd om.
Den natten sov Lidia i källaren, medan huset ovanför stod i lågor.
Chansen att få en blund i Mariupol är störst mellan sex och halv sju på kvällen. Då tystnar allt en stund, berättar hon.
Som skydd mot kylan klädde hon sig i fyra par byxor och mössa, virade in sig i täcken. Då hade hon det ändå bra, säger Lidia, i jämförelse med dem som lämnat sina hem med endast kläderna på kroppen.
Källaren var fullproppad med människor, ingen hade någonstans att ta vägen. Många hostade och var sjuka.
– Så ligger du påbyltad och försöker sova en liten, liten stund, för när de börjar skjuta igen springer du någon annanstans, till en tjockare vägg, men även den kommer förr eller senare att rasa. Det fanns ingen säker plats.
Människor slogs om mat
I går larmade myndigheterna i Mariupol om att människor börjat dö av svält i staden vid Azovska havet.
Lidia beskriver hur människor började slåss om den mat som fanns kvar i enstaka supermarkets - lite bovete, socker och ris.
– Varje dag blev svårare och svårare - vi blev som djur.
Hon och pojkvännen eldade med bråte på innergården för att laga mat. Bortsliten butiksinredning fick fungera som grillgaller. Till sist bestämde de sig för att försöka ta sig därifrån – trots att alla försök att skapa humanitära korridorer för civilbefolkningen misslyckats.
– Valet var att försöka fly och riskera bli skjuten på vägen ut. Eller stanna, och vänta på att bli skjuten eller på en bomb, säger Lidia.
Några bekanta planerade en flykt, och i utbyte mot mediciner fick Lidia och pojkvännen följa med i bilen. Med följde också några hundar och ett par små väskor.
Med hennes mormors heligaste ikonbild tätt tryckt mot bröstet bad Lidia för sitt liv hela vägen ut ur Mariupol. En kolonn av flyende fordon, som körde förbi pansarvagnar och människor vars bilar lagt av men som ingen kunde hjälpa.
Det sista hon minns från sin hemstad morgonen de flydde, var kvinnan som satt mitt på gatan och sa: “jag är inte rädd för något, de får döda mig”. De gav kvinnan en flaska sprit, som tröst.
Dagen efter bombades teatern i staden, en attack som enligt senaste uppgifterna kan ha dödat 300 personer.
Finns inget att återvända till - men vill tillbaka
Efter nästan en veckas flykt via hamnstaden Bedransk och polska Warszawa nådde Lidia tryggheten i söndags, hemma hos Eduard i Enskede i södra Stockholm.
Bland pipande bebisleksaker och blöjbyten flyter nåt slags vardag på. Vårsolen lyser skarpt utanför fönstret. Lidias pojkvän är kvar, men i staden Dnipro, han får ju som man inte lämna Ukraina.
– Det jag saknar mest är människorna i Mariupol. De bekanta ansiktena. Gumman som alltid sa hej när jag gick ut genom porten. Nu vet jag inte vem som är död. Det finns inget att återvända till, men jag vill konstigt nog tillbaka.
Varje gång ett flygplan dundrar på väg mot Bromma flygplats hoppar Lidia till. Var hennes vänner är vet hon inte - det går inte längre att få kontakt med någon i Mariupol. På nätterna kommer drömmarna, om att hon springer och letar efter gömställen i källare.
Hon förlorade allt: sminkbutiken hon drev, sitt hem med alla gamla foton och minnen - och sin stad.
– Där i Mariupol ville jag bara överleva. Nu vet jag inte hur jag ska kunna leva vidare.