Barnen som vaknade – Kareem

 
Kareem ligger orörlig i sängen bakom den fladdrande spetsgardinen på Migrationsverkets nyöppnade återvändandecenter i Märsta. Regeringens idé är att detta ska vara en sista utpost i Sverige för den som inte får stanna.

Kareem är också en av de sista uppgivna.

– Jag pratar med honom varje dag. Berättar hur skoldagen varit, om alla jag träffat, mina planer, säger hans tvillingbror Rahim.

Ända sen födseln hemma i Kazakstan har tvillingarna alltid haft ett starkt och osynligt band, även när de tillfälligt skilts åt.

– Vi hade alltid samma kompisar, gjorde allt med varandra. Fast han är mer intresserad av gym, jag av fotboll, säger Rahim.

Nu har Kareem legat här sedan december 2023. Rahim kan inte nå honom.

Det är som om tiden i det lilla rummet står still.

På ett hemsnickrat bord byggt av pappkartonger, ligger förpackningar med proteindrycken Nutridrink som Kareem matas med i sonden.

Mamma Khalija masserar sin sjuka son flera gånger i timmen, gymnastiserar benen och ger honom ljummet svart te. I Migrationsverkets boende finns inte rum för ordentliga möbler eller spis, annars hade hon kokat buljong.

– Vi har försökt mata honom med sked, men det går inte, säger Rahim.

Barn med uppgivenhets­syndrom finns knappt kvar i dag.

Siffror från Socialstyrelsens patient­register visar att det mellan januari och juli 2023 bara fanns en handfull barn i Sverige med diagnosen. De fick behandling i slutenvården eller den specialiserade öppenvården.

Inga var nya fall. Alla hade insjuknat tidigare.

En förklaring är att asylsökande överlag har minskat drastiskt – Sverige lyckades inte fylla förra årets rejält minskade FN-kvot för flyktingar.

Den negativa Sverigebilden skrämmer. Regeringen vill helt avskaffa permanenta uppehållstillstånd, PUT – det som länge sågs som botemedlet för barn i uppgivenhet.

– För mig handlar det självklart om att vi inte har den här målgruppen i landet längre, och nästan inga barn med den här historiken av traumatiska upplevelser och en särskild familjedynamik, säger Micael Jönsson, psykoterapeut och en av författarna till boken Vägen tillbaka, om arbetet med barn med upp­givenhets­syndrom.

Läkaren Elisabeth Hultcrantz menar att minskningen kan bero på att inga asylsökande familjer numera tror att allt ska bli bra, när de kommer hit:

– En stor besvikelse och hopplöshetskänsla har ofta varit en bidragande faktor till insjuknandet. Men i dag förväntar man sig inget av Sverige, som har fått dåligt rykte, säger hon.

Kareem är ett av få fall kvar med den omdebatterade diagnosen – som experterna fortfarande tvistar om.

Rahim gråter när han berättar om dagen då hans tvillingbror Kareem blev sjuk.

Mamman, pappan och storebror Mohamed, 23, skulle en tid innan jul åka på ett vanlig möte med Migrationsverket. Så trodde de i alla fall. Myndigheten hade skickat en kallelse med post.

Mohamed minns att han skämtade med lillbrorsan Kareem på busstationen innan han åkte.

– Ska vi byta? skojade jag. Jag ville vara hemma och sova istället. Det var sista orden jag sa till honom, berättar Mohamed.

Tvillingarna Rahim och Kareem hade båda svårt att koncentrera sig i skolan den dagen.

Migrationsverkets kallelser väckte alltid ångest. Bröderna var livrädda för ”brevet” och vad det skulle innebära denna gång.

När föräldrarna sedan kom tillbaka var storebrodern inte med. Gränspolisen hade gripit Mohamed och fört honom till förvaret, utan att tvillingarna fått säga hejdå och ge sin storebror en kram.

– Vi frågade var han var. Föräldrarna sa att de tagit honom till fängelset, berättar Rahim.

Hans tvillingbror Kareem gick in i ett annat rum. Det hördes bara en duns när han föll till golvet.

– Sedan dess har han legat.

Familjen ringde ambulans när de inte fick kontakt med Kareem, som togs till sjukhuset i Skellefteå, och skickades hem igen, apatisk. Under en vecka kunde de inte få i honom mat innan vården konstaterade uttorkning och satte dit sonden.

– Vi var livrädda för att han skulle dö, säger Rahim.

Det hade funnits tidigare tecken på att Kareem inte mådde bra. Hans lärare har vittnat om hur pojken bröt ihop av ångest i skolan.

En annan gång fick Kareem en panikattack när mamman greps av gränspolisen i tvättstugan. Sönerna grät och sprang skrikande efter skåpbilen som förde henne till förvaret.

– Det var första gången Kareem inte kunde andas, han fick ingen luft, säger pappan Idris.

Idris säger att polisen röt: ”ta dina barn!”.

Han upplevde det som att de pratade om hundar.

Kanske väcktes där Kareems minnen från Kazakstan, funderar familjen.

En bild från hemlandet som etsat sig fast hos sönerna är hur pappan kom hem blodig och blåslagen, utan att kunna prata om vad som hänt. För svenska myndigheter har pappa Idris berättat att han blivit torterad av polisen, något som delvis bekräftas av läkar­utlåtanden om hans ärr. Mamma Khalija har under asyl­processen i perioder bedömts lida av psykisk ohälsa.

Trauman kan vara orsak

Trauman före flykten och akut otrygghet i familjen efter avslaget på asylansökan, kan bidra till uppgivenhetssyndrom, visar forskning.

I den första långtidsstudien, från 2022, kom man inte fram till vad som kunde ha orsakat sjukdomen. Men barnen hade gemensamt att de befunnit sig i en oviss och osäker tillvaro och uppvisat svåra psykiska symtom.

Många har tillhört förtryckta minoriteter som romer, uigurer och yazidier, eller dunganer, som Kareems familj. I stort sett alla har kommit från forna Jugo­slavien eller gamla Sovjet­staterna. Till det finns ingen förklaring.

Dunganer är muslimer med eget språk och rötter i Kina, och lever i isolerade enklaver i Kazakstan, där minoriteter knappt har yttrande­frihet eller samma rättigheter.

Rahim visar en artikel på på mobilen, om attacker där dunganers hus och bilar satts i brand.

– Där finns ingen framtid för mina barn, säger pappan Idris.

Ett problemet är att Kazakstan inte vill ta emot dem.

Kazakstans ambassad säger att pappa Idris inte är kazak. Interpol konstaterar att familjen inte kan identifieras av kazakiska myndig­heter – eller i något annat land. Migrations­verket menar i sin tur att mamma Khalija har lämnat in ett falskt körkort från Kazakstan, de enda id-handlingar hon har, och att familjen är ett utvisnings­ärende på polisens bord.

– Vi kan inte göra någonting, inte jobba, vi sitter bara och väntar, säger pappa Idris

– Antingen åker vi hem och dödas, eller stannar här, utan pengar. Vi har inget, och kan inte köpa någonting. Min äldste son kan inte leva ett vanligt liv, träffa en fru och bilda familj.

Lärt sig svenska i kyrkan

Mamma Khalija och pappa Idris har jobbat som volontärer för Svenska kyrkans café och på kyrkogården. På så vis har de lärt sig svenska, trots att de inte har rätt till Sfi, svenska för invandrare.

Kyrkoherden, svenska vännerna, sönernas lärare, rektorer och klasskamrater har skrivit många brev till Migrationsverket och vädjat om att familjen ska få stanna: ”Barn ska inte bli dåligt behandlade och därför måste de stanna kvar så de inte blir slagna” skrev klass 5D i Kungsör, där tvillingbröderna var elever.

– Sönerna ser alla svenska barn, som har mobiler, pengar, saker. Svenskar tänker inte ens på det, att man inte skulle kunna sms:a. Mina barn är som djur, som bara får titta på när andra köper något att äta, säger pappan Idris.

Under försommaren ska Kareem läggas in på BUP på ett sjukhus i Stockholm. Där vill man testa att ta bort sonden.

Hur barn med uppgivenhets­syndrom ska bli hjälpta tvistar läkarna om än i dag.

Myndigheten SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering kom för några år sen fram till att det saknas veten­skapligt stöd för både diagnosen och för hur den ska behandlas.

”Det är en debatt där många tycker olika saker” konstaterade SBU. Mer forskning efterlystes.

En studie vid Uppsala universitet kom 2021 konstaterade att barnen blev friska snabbare om de skildes från sina familjer. Det var en liten studie, 13 fall undersöktes endast via journaler. Tre av dem bedömdes ha låtsats eller tvingats spela sjuka.

Skapade en epidemi

Forskaren Karl Sallin bakom studien menar att svenska samhällets tidigare inställning till ”apatiska barnen” kan förklara varför vi fick en epidemi av uppgivenhets­syndrom just i Sverige under några år på 2000-talet.

Trauman från hemlandet kan visserligen ha bidragit, enligt Karl Sallin.

– Men det räcker inte som förklaring till att så många fall uppstod från ingenstans just i Sverige, och sedan försvann.

Medias ensidiga rapportering, samhällets och inte minst vårdens hantering av barnen bidrog till att antalet fall exploderade, enligt hans teori.

– När asyl gjordes till en del av behandlingen kan det ha bidragit till att fler insjuknade, säger han

Alla i hans studie vårdades på behandlings­hemmet Solsidan i Skara. De fick där höra ljuden av barn som leker och badar. Känna lukten av nybakat bröd eller vinden genom håret. Bara de barn som separerades från sina föräldrar och där man aktivt avstod från att göra uppehållstillstånd till en del av behandlingen, blev friska.

Karl Sallins tes är att uppgivenhetssyndrom är ett slags ”kultursjukdom” – ett tillstånd som uppstår vid en viss tid, på en viss plats.

Barnen insjuknade enligt honom för att det gynnade familjerna i asylprocessen, men utan att de själva alltid förstod det. Fenomenet handlar om komplexa psykologiska processer.

– Omvärldens förväntningar och bemötande väcker och formar sjukdoms­beteenden genom att uppmuntra dem. Men det sker bortom kontroll och på ett sätt som man själv inte begriper. Till exempel när man sökt sig till ett nytt land för att man känner sig hotad till livet i sitt ursprungliga land.

– Detta utesluter dock inte simulering som en delförklaring, säger Karl Sallin.

Apati är inget asylskäl i sig

Det finns alltså barn som vaknat när man slutar prata om asylprocessen i deras närhet. Men även barn som fortsatt vara sjuka, efter besked om att de får stanna i Sverige.

Teorierna om en ”kultursjukdom” som skapats delvis av media eller för att uppnå uppehållstillstånd, har också blivit kritiserade. Barnläkaren och professorn Henry Ascher påpekar att asylsökande till exempel inte läser svenska tidningar.

– Den första vågen av fall kom dessutom innan media hade börjat uppmärksamma det här, säger Henry Ascher.

I vissa fall har sondmatade barn dessutom utvisats på bår. Apatin är i dag inget asylskäl i sig.

Kareems storebror Mohamed har kollat upp på nätet om det finns vård att få mot uppgivenhetssyndrom i Kazakstan, om de tvingas åka tillbaka.

– Jag har kollat om de kan hjälpa såna som Kareem med apati, men de vet inte vad det är ens. De vet inte hur man behandlar det.

Migrationsverket bedömer dock inte att Kareems ”ohälsa är så pass allvarlig” att han inte kan utvisas i sitt nu­varande till­stånd, skriver myndigheten i sitt senaste beslut.

Under vår intervju pysslar mamma Khalija om Kareem, där han ligger som medvetslös i sängen som står bredvid oss.

Försommarljud och ljumma vindar fläktar in genom fönstret

Mamman vänder mödosamt på Kareems tunga, orörliga kropp och ger massage.

Vi har inte fått någon kontakt med honom under vårt besök, men nu ser vi att han har en tår i ögonvrån.

LÄS HELA GRANSKNINGEN HÄR