”Jag hörde skriken”

Staffan Lindberg

Sanna Orpana, 17, flydde ut ur skolan med sina kamrater: Han bara sköt, jag vet inte hur många skott

KAUHAJOKI. Sanna Orpana, 17, hör skriken och skotten

– men tror att det är ett skämt.

Sekunden senare kommer en klasskamrat inrusade:

– Han skjuter. Ner under borden!

Strax före tio på förmiddagen kommer Sanna Orpana och några klasskompisar på vårdlinjen till salen nere i källaren. De har inte lektion, men vill använda datorn för ett skolarbete.

Plötsligt hör de skott från andra sidan väggen. Och höga skrik.

– Jag trodde att de bara skämtade, säger Sanna som fortsätter att arbeta.

Gick ut för att kolla

En trappa upp, i ett annat klassrum, sitter Anneli Grönfors, 30. Hon har just börjat sin lektion i första hjälpen.

– Det lät som någon bankade i källaren. Vi trodde att de höll på att renovera tvättstugan, säger hon.

De fortsätter lektionen, aningen irriterade över det störande ljudet.

Nere i källaren bestämmer sig en av Sanna Orpanas klasskompisar för att gå ut. Och ta reda på var skriken kommer ifrån.

Sekunden senare är hon tillbaka, fylld av panik. Hon har mött mördarens blick. Sett honom hålla upp sin pistol över blodiga, nerskjutna elever.

Hon smäller igen dörren.

– Han skjuter. Ner under borden!

Sanna Orpana förstår att det är på riktigt. Hon hör hur det smäller. Igen. Igen.

Och igen.

– Han bara sköt, jag vet inte hur många skott. Jag hörde fruktansvärda skrik.

Låg stel av skräck på golvet

Panikslagen ligger hon kvar på golvet, stilla av skräck.

– Jag var rädd för att han skulle komma in till oss. Att jag skulle dö.

En trappa upp bultar en chockad lärare på dörren till en Anneli Grönfors klassrum.

– Alla måste ut ur skolan. Nu!

Eleverna rusar ut ur klassrummet, utan att förstå vad som händer. Där nere ligger Sanna Orpana och hennes kompisar kvar under bordet. De hör skotten tystna. Efter några evighetslånga minuter tittar en klasskamrat ut.

Mannen med pistolen syns inte längre. De bestämmer sig direkt.

– Vi bara sprang, sprang, sprang.

Utanför, på skolgården, hinner Annelie Grönfors skymta sin man Keijo. Han har hört om skotten, rusat från macken – utom sig av oro.

– Någon skjuter, Annelie, får han ur sig när han ser henne.

Hon har fortfarande inte förstått vad som händer. De skiljs åt,

Anneli och alla andra elever som klarat sig ska slussas iväg till en annan skola

Laura och Lotta, 17, är på grannskolan när polisen kommer och ger order att stänga alla dörrar och fönster. De förstår ingenting. Flera av deras vänner är inne på dödsskolan under massakern. En efter en har de ringt, berättat att det är okej. Att de lever.

”Det är så fruktansvärt”

Men ännu är det tre som inte svarar.

– Jag förstår inte varför de inte ringer tillbaka, säger Lotta med handen hårt runt mobilen.

Nu, åtta timmar senare, har de sökt sig till skolan där massakern skedde för att tända ljus. De gråter, utan ord för tankar och känslor.

Laura tittar ut över havet av glimmande ljus.

– Jag vet inte vad vi ska göra annat än att gråta. Det är så fruktansvärt.

Tre timmar senare har dimman fyllt gatan, gjort kvällen rå och kall. Värnpliktiga militärer vaktar avspärrningarna.

Sanna Orpana har hunnit gå till kyrkan för att be och tända ljus. Hon har suttit med vänner, pratat, gråtit. Tänkt att hon aldrig, någonsin, vill gå in i den där skolan igen.

Keijo och Annelie Grönfors har satt sig i bilen, på väg hem till barn som måste läggas. De är skakade och rädda. Men lyckliga över att ha varandra – att de lever.

Kvar står Laura och Lotta, med glödande cigaretter och frågor utan svar.

– Vi kan inte gå hem. Hur ska vi kunna sova när vi inte vet vad som hänt, om våra vänner lever?