Ökad nationalism ger hot om våldsspiral

Nationalismen är ännu en gång på väg att kasta in världen i en hotande våldsspiral.

Oavsett hur rimliga kraven på självständighet kan vara så skapar de en motreaktion som väldigt ofta slutar i ett blodbad.

Sannolikt är den ökande nationalismen en motreaktion på en period där stater gett upp mer och mer av sitt självbestämmande till centrala maktspelare som EU. Runtom i Europa växer de nationalistiska partierna. Inte bara där.

Plötsligt så ska alla bara tänka på sig själva utan någon hänsyn till den stora helheten. Det är America first. Brexit är ett annat sätt att säga Storbritannien främst. Under den tyska valrörelsen hörde jag inte bara det högerextrema AfD prata om att "ta sitt land tillbaka". Bayerns kanslerkandidat lovade att det enda han hade för ögonen var Bayerns bästa, Tysklands redan rikaste delstat.

Det är ingen slump att det i dessa dagar hålls fler ifrågasatta självständighetsomröstningar.

Klimatet rätt

Kurderna känner att klimatet är det rätta för att göra en slutgiltig framstöt för självständighet. Detta trots att de i sin enklav i Irak redan åtnjuter ett omfattande självstyre.

I Spanien känner katalanerna samma stämning i luften. Nu eller aldrig.

En i grund och botten egoistisk inställning som struntar i konsekvenserna och det omgivande politiska landskapet.

Det finns inget rätt eller fel när det gäller folkgruppers eller landsändars rätt till självständighet. Varje fall är unikt. Det handlar om att på ett rimligt sätt balansera olika intressen mot varandra.

Men skulle Sveriges regering acceptera en självständighetsomröstning i Jämtland?

Enkla fall

Vissa fall är förhållandevis enkla, ofta där den etniska sammansättningen är tämligen enhetlig. Serbien protesterade visserligen när Kosovo blev självständigt men förhållandevis få serber drabbades personligen.

I Skottland var självständighetsomröstningen 2014 sanktionerad av centralregeringen i London. Risken för våld var liten.

Så är det varken i de kurdiska områdena eller i Spanien.
Kurderna, en ofta förtryckt minoritet, har slagits för ett självständigt Kurdistan i över hundra år. Men för att bilda en sådan stat måste Iran, Irak, Turkiet och Syrien avstå territorium. Något de föga förvånande vägrar.

Kriget i Syrien har gett de syriska kurderna möjlighet att ta kontrollen över ett eget område. I de övriga länderna är nya krig en mycket trolig konsekvens av ett självständigt Kurdistan.

Farlig upptrappning

Turkiets president Erdogans hot om "etniskt krig" är tyvärr inte bara ett tomt hot.

Men även i stabila demokratier som Spanien är våld långtifrån otänkbart. Inför den planerade folkomröstningen i Katalonien på söndag pågår nu en farlig upptrappning där regeringen i Madrid till varje pris vill stoppa den självständighetsomröstningen medan de lokala politikerna lika benhårt vägrar ställa in. Madrid har kallat in lojal polis till Barcelona och beslagtar tryckta röstsedlar. Alla hävdar att de är emot våld men det kan gå precis hur som helst.

Spanien har erfarenheter från tiden då gruppen ETA med våld försökte få till ett självständigt Baskien. Man vill inte dit igen.

Gemensamt för de flesta självständighetsrörelser är att de överdriver både oket av att vara kvar under det gamla styret och fördelarna med att bli självständiga. Verkligheten blir sällan så rosenskimrande som självständighetsivrarna utmålar den som. Istället väntar ofta nya maktstrider som slutar i besvikelse som i Kosovo eller inbördeskrig som i Sydsudan.

Lägerled

I små portioner kan nationalism vara en lägereld att samlas kring. Som inom idrotten när man enas kring sitt fotbollslandslag under VM och EM. Uppblåst till en chauvinistisk känsla av att "vi är bättre än de andra, vi klarar oss bättre själva" så kan det i värsta fall urarta.

Folkomröstningarna i både Katalonien och de kurdiska områdena är illa tajmade.

I en värld som redan är mer instabil än den varit sedan andra världskriget bidrar nationalismen med ännu mer osäkerhet och oberäknelighet.