Abdul, 43: ”Det värsta är ensamheten”

Kilis. Ryska flygbomber har dödat hundratals i Syrien och banat väg för den syriska regimens framryckningar. Aftonbladet har träffat en av de ryska bombernas överlevare på ett sjukhus i den turkiska gränsstaden Kilis.

Med stöd från andra patienter lyckas 43-åriga Abdul Mun’em Al-Ali halta fram på ett ben genom sjukhuskorridoren. Han grimaserar av smärta när han lägger sig ner i sjuksängen.

– Bombsplitter gick igenom här, säger Abdul och pekar på vänstra låret.

Abdul och hans familj tillhör det stora flertalet som stannat kvar i Syrien, trots fem år av blodigt inbördeskrig.

De bodde i staden Azaz nära den turkiska gränsen i ett område som länge varit relativt förskonat från krigets värsta brutaliteter.

”Tänkte att vi hade tur”

– Jag tänkte alltid att vi hade tur. Vi kunde leva på min lön som lastbilschaufför och alla i familjen hade hälsan i behåll. Fram till nu, säger Abdul.

För två veckor sedan köpte Abdul en begagnad bil, en grå Kia. På den första åkturen tog han med sig sin sexåriga son och sin tvååriga systerdotter.

– Vi körde runt på vägarna kring Azaz. Jag stannade för att köpa grönsaker till hemmet och godis för att göra barnen glada. Sedan körde vi vidare, säger Abdul.

Det var då en rysk flygbomb slog ned alldeles i närheten av bilen.

– Jag vaknade upp på sjukhuset här i Turkiet. Min fru säger att barnen klarade sig. Men jag vågar inte tro det förrän jag får se dem, säger Abdul och vrider sig i sjuksängen.

Väcker stark internationell kritik

De ryska flygbombningarna i Syrien sägs har banat väg för den syriska regimens framryckningar i norra Syrien. Bomberna har också väckt stark internationell kritik. Amnesty International anklagar Ryssland för urskiljningslöst dödande med klusterbomber, vilket räknas som ett krigsbrott.

Enligt Syriska människorättsobservatoriet, som står den syriska oppositionen nära, har mer än 1 000 civila dödats av de ryska bomberna under de senaste fyra månaderna.

Kanske hade också Abdul varit en siffra i den statistiken om bombsplittret hade träffat huvudet eller hjärtat istället för låret och axeln.

– Smärtorna är outhärdliga men läkaren säger att jag kommer kunna gå igen. Idag kunde jag röra på tårna för första gången.

”Värst är ensamheten”

I morgon ska Abdul börja med gångträning hos en sjukgymnast. Men Abdul har ändå svårt att känna sig lyckligt lottad som överlevare.

– Det värsta är ensamheten. Jag står inte ut med att vara ifrån min familj, säger Abdul.

När Abdul fördes till sjukhus i Turkiet blev Abduls fru Sara och barnen kvar på den syriska sidan Men nu vågar vågar de inte stanna längre. Sara och barnen har liksom tiotusentals andra flytt till den turkiska gränsen där de hoppas på att bli insläppta i Turkiet.

Den turkiska gränsen har förblivit stängd, med undantag för ett fåtal svårt skadade. Däremot har Turkiet har upprättat tältläger på den syriska sidan av gränsen för de nyanlända flyktingarna.

– Det finns inget hopp kvar om att kunna leva i Syrien längre. Jag ber till gud att Turkiet ska släppa in min familj så att vi ska kunna starta om på nytt här, säger Abdul.

Tomas Thorén