”Vi hade kanske fyra sekunder på oss medan han laddade om”
Publicerad 2011-07-27
Stine Brandvik, 17, räddade en liten pojke undan Anders Behring Breiviks kulor
TRONDHEIM. Anders Behring Breivik tvingades ladda om.
På de fyra sekunderna lyckas Stine Brandvik, 17, fly – men hon tvingades se när han avrättade flera personer.
– Han log, skrattade och skrek: ”Jag är inte här för att hjälpa er!”
Skottlossningen börjar på gården på Utøya. Barn och ungdomar flyr in i huset.
En liten pojke skriker och är helt förtvivlad.
– Polisen är inte snäll, han gjorde min pappa alldeles blodig.
Stine Brandvik, 17, från Trondheim, hamnar i det stora rummet i huset tillsammans med pojken. Hon går fram och pratar med honom.
Ser sin chans att fly
Plötsligt skjuts någon inne i huset. Stine och de andra stirrar rätt in i det andra lilla rummet.
– Han skjuter hej vilt omkring sig. Men plötsligt så slutar han – han har slut på ammunition.
Då ser Stine sin chans, tar med pojken och springer allt vad hon kan ut ur huset för att rädda sitt och hans liv.
– Vi hade kanske fyra sekunder på oss medan han laddade om. Fyra sekunder är inte länge, men det var tillräckligt för att vi skulle hinna ut.
– Jag sa åt pojken att bara titta ner på händerna, han skulle inte behöva se allt blod och alla döda.
På väg ner mot vattnet lämnar hon över femåringen till en annan person.
Stine riktar i stället in sig på att hjälpa en ung man som blivit skjuten i båda benen och i armarna. Han blöder – hon försöker stoppa det.
Skottlossningen upphör. Och på avstånd hör de sirener. Nu är det över, tänker de.
– Vi pustar ut och börjar krama om varandra. Killen som jag försökt hjälpa ger mig ett halsband och säger: tack för att du räddat mitt liv.
Alla står kvar
Då ekar skotten över ön igen.
– Jag försöker hela tiden höra var skytten är, åt vilket håll på ön han rör sig, och om jag måste fly för att han kommer närmare.
Det gör han.
Stine springer ner mot vattnet och tänker hoppa i, men då ser hon ett tiotal personer som trycker sig mot en brant klippvägg. Hon ställer sig också där, men ångrar sig och försöker förmå de andra att också simma i väg. Men alla står kvar. Trots att skytten kommer.
Stine slänger sig i det mörka vattnet.
– Jag hinner bara några få meter ut. Då ser jag att han skjutit dem jag precis stått bredvid.
Inte ens i vattnet är hon säker. Kulorna viner runt hennes huvud.
– Det plaskade precis bredvid mig i vattnet flera gånger. Det var först när jag förstod att han siktade på mitt huvud jag blev rädd.
32-åringen slutar skjuta mot Stine, och inriktar sig på ungdomar som gömt sig vid ett litet hus invid en brygga.
Från vattnet ser Stine den kallblodiga massakern.
– Han går fram mot dem och säger: ”Nu är det lugnt, jag ska hjälpa er.”
Ryms inte i båten
Ungdomarna slappnar av, då kommer vändningen.
– Han ler och skrattar och skriker: ”Jag ska inte hjälpa er!” Sedan går han fram och avrättar dem, skjuter dem en efter en i huvudet.
Stine träffades aldrig av någon kula, men har skadat revbenen, knäet, handleden och axeln.
– Man tror att om man flyr ut i terrängen så är det kvistar och grenar man ska snubbla på – jag snubblade på armar och ben från mina döda vänner.
Efter en timme i det kalla vattnet kommer en båt, men Stine får inte plats.
En flytväst hjälper henne att orka 45 minuter till. Först då plockas hon upp i en båt.
Till slut inser Stine att hon överlevt helvetet.
Senare får hon också veta att både den skottskadade killen och den lille pojken överlevt.