Barey, 25, bor under ett träd med dottern

Erik Wiman

Hotas av banditer: ’Det är många kvinnor som blir överfallna’

DADAAB. Varje natt fruktar Barey Ali Ismail, 25, för sitt och sin dotters liv.

Hon trycker ettåringen tätt intill sig när sanden piskar henne i ryggen och hoppas att inte bli överfallen, utnyttjad, skändad.

Tjuvarna är hon mindre rädd för. Hon har ändå ingenting de kan stjäla.

I sex månader har den lilla familjen levt under ett träd.

När FN:s personal lämnar flyktinglägren utanför Dadaab på kvällarna gör de det eskorterade av beväpnade vakter. Ofta sticker automatvapnens pipor ut genom bilrutorna som en extra signal till de kringstrykande rövarbanden. Fel bil att försöka kapa.

Området i östra Kenya mot gränsen till Somalia beskrivs som ett av de farligaste i hela landet, i klass med Nairobis växande kåkstäder. Överfall, rån och våldsbrott inträffar i stort sett varje natt.

Alla som arbetar inom de internationella biståndsorganisationerna bor i inhägnade och hårt bevakade områden.

Sökte skydd i träd

Barey Ali Ismal bor på en ljusblå matta under ett träd. Har gjort så i sex månader nu. Hon kom hit till fots från Somalia, som de flesta andra flyktingar, med hopp om ett bättre liv. Men det måste vänta på henne någon annanstans.

Ungefär samtidigt som de vita FN-kolonnerna försvinner i ett vitt moln av damm på kvällarna förbereder sig Barey för natten med sin dotter Bofor, 1,5. Det är ingen lång kvällsrutin.

Hon virar ut den ljusblå mattan i sanden och lägger den grå filten över sin lilla flicka, innan hon själv lägger sig till rätta.

– Men jag somnar inte. Slumrar bara. Det är många kvinnor som blir överfallna, berättar hon.

Barey kommer från en liten by i höjd med Somalias huvudstad Mogadishu. Hennes man är fortfarande kvar där, men hon vet inte om han lever.

– Om kriget och torkan tar slut vill jag resa tillbaka, men jag tror inte att det är möjligt.

Marken obrukbar

Barey berättar att familjen levde som lantbrukare, men på grund av torkan gick det inte längre att odla någonting. Växterna dog, liksom boskapen.

– Jag lämnade Somalia för att jag hade det svårt och jag ville rädda min lilla dotter, men här är det nästan lika illa, säger hon.

Ibland tänker Barey att hon ändå hade tur. Hon hittade det här trädet som har vuxit med kraftig slagsida på grund av den ständiga sandpiskade vinden. Det spretiga grenverket skapar ett naturligt tak. Väggarna har hon byggt själv av pinnar hon samlat i hop och sedan tvinnat samman.

– Men det blåser rakt igenom på nätterna och min dotter fryser, säger hon.

Hon har vädjat om ett tält, men flera gånger nekats hjälp av UNHCR. Det finns helt enkelt inte några att tillgå.

Finns inga resurser

Det är här i utkanten av det ordinarie flyktinglägret som situationen börjar bli okontrollerbar. Tusentals flyktingar anländer varje dag, men de har ingenstans att ta vägen. Här finns inget rinnande vatten. Ingen mat och inget avlopp.

Framför allt finns det ingen säkerhet. Inga patrullerande poliser i den kolsvarta natten.

– Vi har fått många rapporter om överfall på ensamstående kvinnor. De våldtas och skändas av kriminella gäng, säger biståndsarbetaren Kamahl Isa Ahmed.

Vägrar öppna läger

Kenya har förbjudit de internationella biståndsorganisationerna att bygga permanenta bostäder utanför de ordinarie lägren.

Ett helt nytt läger står färdigställt med plats för 100 000 människor. Det har kostat över tio miljoner dollar att bygga, men regeringen vägrar att öppna det av rädsla att det ska locka ännu fler flyktingar in i landet.

Under tiden sover Barey Ali Ismail på sin blå plastmatta.

Intill henne ligger en kniv.