Alisa, 4: ”Mamma, är detta vår sista dag i livet?”
Viktoria och hennes dotter levde 47 dagar i en bunker i skräckfabriken
Publicerad 2022-10-24
Alisa, 4, levde i veckor med mamma Viktoria, 27, under ryskt bombardemang i Azovstal.
Dottern var rädd men hjälpte mamman att dela ut medicin till sårade:
– Mamma, är det här vår sista dag i livet? minns Viktoria att dottern frågade en gång.
Militärsjukvårdaren Viktoria Obidina arbetade på ett sjukhus i Mariupol när Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari.
– På order från vår befälhavare åkte jag till Azovstal den 9 mars för att ta hand om våra skadade. Den 20 mars tog jag dit min dotter. Hon kunde inte bo kvar hemma, berättar Viktoria när Aftonbladet når henne för ett samtal.
PLUS: Tre ryska soldater: Därför krigar vi för Putin
Hon har precis släppts efter fem månader i rysk fångenskap. Göteborgs-Posten publicerade på söndagen en intervju med Viktoria. När Aftonbladet söker kontakt ställer hon genast upp på intervju.
Mor och dotter levde i 47 dagar i en bunker under Azovstal, tillsammans med de ukrainska soldaterna i Azov-bataljonen som länge stod emot ryssarnas bombardemang av det gigantiska stålverket i Mariupol.
– Alisa var mycket rädd eftersom ryssarna bombade oss så mycket. En gång frågade hon mig: ”Mamma, är det här vår sista dag i livet?” Jag förstod att hon hade hört någon säga det, och lugnade henne, berättar Viktoria.
4-åriga Alisa hjälpte mamma Viktoria att dela ut läkemedel till skadade soldater. Som tack gav de henne godsaker och choklad. Under de långa veckorna i bunkern lärde Alisa sig också att skriva bokstäver och siffror:
– Hon var enda barnet i vår bunker och sov i en sovsäck på golvet som vi andra, säger Viktoria.
”Det var ett rop på hjälp”
I mitten av april spelade Azov-soldaten Kalina och mamma Viktoria in en video där Alina sade ”jag vill åka hem”. Filmen spreds snart i utländska medier:
– Det var ett rop på hjälp, så att vi skulle kunna komma därifrån, berättar Viktoria.
Den 5 maj öppnades en grön korridor och Viktoria kunde tillsammans med Alina lämna det belägrade stålverket. Viktoria stoppades snart, eftersom hon varit militärsjukvårdare.
Så medan Alisa kördes till den fria delen av Ukraina, och vidare till mormor Sveta i Polen, där hon befunnit sig sedan dess, hamnade mamma Viktoria i rysk fångenskap.
– Polisen i Manhush slog mig för att jag skulle ge dem information. Men när de förstod att jag inte tänkte säga något slutade de slå, berättar Viktoria.
Vad tänker du om att du blev misshandlad?
– Det viktiga var att Alisa inte var med. Själv står jag ut med allt, säger Viktoria.
Efter några dagars fångenskap tvingades hon vara med i en fejkad intervju i ryska statskanalen Rossija-24.
– De slog mig i huvudet två gånger och förklarade vad jag skulle säga inför kameran. Jag upprepade allt. Bland annat att jag ville att mitt barn skulle skickas till mig i Donetsk, vilket jag självklart inte ville. De ryska tittarna skulle få intrycket att Ukraina tagit Alisa ifrån mig, berättar Viktoria.
”Vi sov i skift i cellen”
Från den 1 juli till frigivningen i oktober befann sig Viktoria i fånglägret Olenivka, där 53 ukrainska soldater från Azovstal dog i en explosion.
– Vi bodde elva kvinnor i en cell för två personer. Vi sov i skift. Maten var helt smaklös, utan salt. Vattnet vi fick att dricka kom från en sjö, ibland fanns det till och med små fiskar i vattnet. Om man blev sjuk fanns det inte läkemedel att få, berättar Viktoria.
De kvinnliga krigsfångarna blev inte slagna. Men de tvingades lyssna när deras manliga kollegor torterades:
– När de slog männen sade de till oss att vara tysta. Männen blev så hårt slagna att de tappade medvetandet. Vi hörde allt, ryssarna ville påverka oss moraliskt. Det var hemskt. Vi visste att de slog männen som vi hade tjänstgjort med, och som hade skyddat oss. Nu kunde vi inte göra någonting för dem, vi kunde inte skydda dem, säger Viktoria.
PLUS: Tre ryska soldater: Därför krigar vi för Putin
Bakbands och försågs med ögonbindel
Den 14 oktober beordrades Viktoria och andra kvinnliga krigsfångar att samla ihop sina saker. De bakbands och försågs med ögonbindel. Sedan fördes de under flera dygn, först med lastbil, sedan med transportflygplan, och så återigen med lastbil, till ukrainska gränsen vid Zaporizjzjia.
– Först när vi var vid gränsen förstod vi att vi skulle utväxlas mot ryska fångar. När vi var över på ukrainska sidan och kunde ta bort repen runt våra händer var vi mycket glada över att alla detta var över, säger Viktoria.
Hon rehabiliteras nu på ett sjukhus i ukrainska Dnipro, och räknar med att kunna träffa sin dotter i Polen om en månad.
– Det första jag gjorde när jag var fri var att ringa mamma och Alisa. Hon sade att hon älskar mig, att hon saknar mig och väldigt gärna vill träffas igen, säger mamma Viktoria, som fortfarande var i fångenskap när dottern fyllde fem år den 3 oktober.
Efter en tid i Polen räknar hon med att återvända med Alisa till Ukraina.
– När stridigheterna upphör återvänder vi. Ukraina är mitt fosterland. Vi kommer att återta alla städer som Ryssland ockuperat. Det går inte att kuva oss, vi är en mycket stark nation, säger Viktoria Obidina.
Fotnot: Azov-bataljonen som försvarade Azovstal utpekas av Ryssland som ett nynazistiskt förband, och har terrorstämplats. Andra bedömare anser att bataljonen vid bildandet 2014 hade många högerextrema medlemmar, men att den i dag mer är att likna vid en opolitisk elitstyrka inom den ukrainska armén.
