”Jag har upplevt saker som inte går att förklara”

Mediumet och tv-stjärnan Terry Evans om sin tuffa barndom, den haglande kritiken och cancerbeskedet

Han är den brittiske byggjobbaren som skolade om sig till medium och blev tv-stjärna i Sverige. Men att vara Terry Evans är inte alltid helt lätt.

För Söndag berättar han om sin tuffa barndom, den haglande ­kritiken och cancerbeskedet som fick honom att börja leva.

Nu svarar han också på Söndags­läsarnas ­frågor om andevärlden.

Frosten har släppt sitt hårda grepp om marken och de sista resterna av vintern håller på att smälta bort. Jag har kört i nästan tre timmar och för hundrade gången frågar jag mig själv om jag är på rätt väg. Min destination, Fanthyttan, är en by så liten att den inte finns med på kartan.

– Terry Evans? Jodå, han bor i den gamla skolan här bakom, säger en av de 120 invånarna när jag stannar och frågar.

Diset ligger som slöjor över ängarna och landsbygdens tystnad känns som ett välkommet andrum för ett par storstadstrumhinnor som mina när jag svänger in på uppfarten. Plötsligt står han där. Mannen som ­jagar spöken på bästa sändningstid, som är både hyllad och ­hånad. Med stadig blick, grå kavaj och en brittisk accent som kontrasterar mot den röda sekelskiftesvillan sträcker Terry Evans fram handen och presenterar sig. Själv räcker jag fram en påse bullar och hoppas på kaffe.

– Inget fikabröd för mig tack, jag måste tänka på figuren. Men kaffe ska det bli, utropar han och klappar sig på magen.

Den robusta engelsmannen slog ner som en paranormal bomb i det svenska folkhemmet för ett decennium sedan. Han vet att han provocerar. Han har nämligen ett yrke som alla har en åsikt om. Antingen så tror man, eller så tror man inte.

– Att arbeta som medium är väldigt kontroversiellt. Man får helt enkelt leva med det eller göra något annat, säger han.

Här i västmanländska Fant­hyttan har han blivit lite av en kändis. Folk smygtittar ­mellan hyllorna på Ica och viskar: ­”kolla, han är här”.

– Alla är väldigt varmhjärtade, men vissa tror nog att jag kommer från en annan planet, säger han och skrattar.

Terry är glad att byborna tog emot honom med öppna armar när han flyttade hit för sju år sedan. Så har det inte alltid varit tidigare. Under uppväxten i förorten Carlshalton, söder om London, viskade grannarna ofta om familjen Evans.

– Skammen i att vara ­oäkting jagade mig under många år. Mamma var 17 när jag ­föddes och pappa, som var 15 år äldre, stack när jag var fem. Folk ­pekade och pratade alltid bakom ryggen på oss. Mormor blev min livlina, hon var en väldigt stark kvinna, säger han.

Och det var just mormor, ­Harriet Emily, som var när­varande när Terry för första gången kom i kontakt med ”andra sidan”. Han var fyra år och minns hur han satt i morföräldrarnas säng när en skällande hund plötsligt kom in i rummet.

– Den satte sig på golvet och viftade på svansen. Jag ropade ­’titta mormor, en hund’. Hon bad mig berätta hur den såg ut och min beskrivning stämde till punkt och pricka in på hennes gamla byracka. Att den var död sedan länge och att hon själv inte hade kunnat se någon hund i rummet berättade hon först senare.

Lugnt tillbakalutad på en stol med en kopp kaffe i handen säger Terry att han sedan den dagen alltid haft andar omkring sig. Han beskriver det som att han får föraningar som är starkare än både intuition och magkänsla.

– När jag var liten började det med att jag kunde känna en stark misstro mot vissa personer utan att veta varför. Andra gånger visste jag vad jag skulle få i julklapp eller att någon skulle komma på besök en viss dag. Sedan började det gå i allt fler riktningar, säger han.

Enligt en ny Sifo-undersökning, som gjordes på uppdrag av Svenska dagbladet i januari, tror var femte svensk att människor kan gå igen efter döden. Lika många säger att de själva varit i kontakt med eller haft en förnimmelse av en person som är död.

För Terry har upplevelserna inte alltid varit lätta att handskas med. Uppväxten hade varit tillräckligt jobbig även utan besök från andra sidan. Två efterföljande styvfäder gjorde honom illa under många år och han lämnades bort tre gånger, senast till ett strikt barnhem på Isle of Wight som sköttes av nunnor.

– Personalen brukade alltid vänta med att berätta för oss om våra föräldrar skulle komma och hälsa på eller inte, eftersom många bokade av i sista ­sekund. Jag kunde säga till dem att ’min mamma kommer hit nästa vecka’. Nunnorna sa ’nej, det gör hon inte’. Men jag bara visste. Och veckan därpå kom hon.

Det dröjde tills Terry var 22 år innan han besökte ett medium för första gången – något som vände upp och ner på allt. Han förstod att han kunde lära sig hantera sin förmåga och började kort därefter själv utbilda sig till medium.

Livet tog en ny riktning och en ny karriär sköt fart. Den förde honom till Island och så småningom till Karlstad, innan han lade ett bud på den gamla by­skolan i Fanthyttan, som i dag är en modern kursgård där han ­håller utbildningar i parapsykologi.

– Jag är väldigt rak i mitt sätt att undervisa och tolererar inte att man spelar eller gör sig till. Vi har ett eget spöke här också, en gammal rektor, säger han.

Terry är lågmäld, ler och skrattar mycket, men ingen ska tro annat än att han har respekt för sitt kall. Han glömmer aldrig när Caroline Giertz ringde och frågade om han ville vara med i Förnimmelse av mord på Kanal 5, där ett gäng medier fick ta sig an nedlagda mordfall. Det var tio år sedan och ett erbjudande han inte kunde tacka nej till. Ett par år senare klev han in i svenskarnas vardagsrum och ställde naturlagarna på ända i Det okända, en långkörare som är inne på sin tolfte säsong. Terry har just skrivit på ett kontrakt för ytterligare två.

Blir du skraj någon gång när du jobbar med Det okända?

– Ja, ofta. Det finns både ­positiva och negativa andar, och ibland möter jag ett nytt ­fenomen som jag inte vet hur jag ska handskas med. Det är alltid ­läskigt att inte veta hur man kommer att påverkas.

Bland alla spökrädda familjer som han har träffat genom åren finns det en som sticker ut. För fyra år sedan åkte han och tv-teamet till Krylbo i södra Dalarna för att besöka två oroliga föräldrar. De hade just köpt sitt drömhus men vaknade på nätterna av att deras tvillingdöttrar lekte med en ”låtsaskompis”, som dessutom försökte lura med ­barnen ut i parken.

– Föräldrarna var livrädda och satte extra reglar på ytterdörren. Jag fick kontakt med en liten flicka som hade dött i tublerkulos och upptäckte några dagar efter inspelningen att hon hade följt med mig hem. Någon började leka med alla tekniska apparater. Tv:n bytte kanal och stängde av sig i en väldans fart. Det var som en explosion av energier. Jag ringde producenten Sara och hon sa att precis samma sak hände hemma hos henne. Efter några dagar blev allt som vanligt igen. Ibland behöver andarna lite tid på sig att gå över till andra sidan, säger han.

Är du rädd för döden?

– Jag har en annan attityd till döden nu, på grund av min tro och mina erfarenheter. Jag har förstått att det inte finns något att vara rädd för, men samtidigt är jag ju bara människa. När jag tänker efter är jag faktiskt mer rädd för hur jag ska dö.

Terry har varit nära att duka under en gång tidigare – en upplevelse som satt djupa spår. En ­iskall decemberdag, innanför ett frostigt sjukhusfönster, tittade en läkare honom djupt in i ­ögonen och sa:

– Du har en tumör i ansiktet. Det är allvar. Vi måste operera.

Orden hade lika gärna kunnat vara en dödsdom för en 26-åring som äntligen börjat ­leva sitt liv. ­Tiden som följde blev den ­svåraste han någonsin gått igenom, en period synonym med sömnlösa nätter och långa dagar när han överhuvudtaget inte gick upp. Det tog flera år att få bort cancercellerna från ögon­locket och rekonstruera höger sida av ansiktet. Spåren syns än i dag.

– I flera månader kunde jag ­bara ligga där med en smärta som är omöjlig att beskriva. Till slut var jag tvungen att ställa mig själv ­frågan: kommer jag att över­leva det här? Jag ville veta om jag skulle dö eller inte så att jag kunde förbereda mig. Svaret kom i form av en explosion av hopp­fulla känslor som bara strömmade genom kroppen. Från den ­dagen försvann all rädsla.

Har man skakat hand med ­döden är man mer benägen att skjuta från höften utan att snegla åt sidan. Terry visste vad han ­ville med sitt liv. Där och då, i sjukhussängen, ­insåg han att man aldrig ska låta det negativa ta över.

Det är just den känslan som kommer tillbaka till honom när han blir utmålad som en bedragare i tidningar och på nätet. En del kritiker, bland annat från Humanisterna, menar att kommunen inte borde hyra ut sina lokaler till ovetenskapliga seanser. Terry har trakasserats och hängts ut. Hårt och ­ofta. Hans fanpage på Facebook har vandaliserats och i december 2011 polisanmälde han en representant från föreningen Vetenskap och folkbildning för förtal. Utredningen lades emellertid ner.

– Det finns bedragare i ­alla branscher, även i min. Men så länge jag är ärlig mot mig själv och andra kan jag sova gott om natten.

Terry menar att det är bra med kritik, men att man också måste respektera att människor ­tycker olika.

– Jag har sett och upplevt ­saker som inte går att förklara, sedan är det upp till var och en att välja vad man vill tro på. Mitt syfte är inte att försöka frälsa eller övertyga någon.

Plötsligt ser han lite trött ut. Det är en prestigelös blick som säger: förstår du inte att jag är en hederlig människa nu kommer du nog aldrig att göra det.

Han har vid flera tillfällen bjudit in kritiker till Fanthyttan för att dricka kaffe och diskutera, men ingen har varit intresserad.

– Jag vet att attackerna inte är riktade mot mig personligen utan mot det jag står för: min tro på andevärlden. Det är lätt att man blir ringaktad när man är öppen med att man tror på spöken, men man ska inte behöva tvingas utstå personangrepp och häxjakt. De största kritikerna gömmer sig dessutom ofta bakom pseudonymer.

Kändisskapet har även fört med sig många kärleksförklaringar i form av brev från beundrare. En och annan stalker har också lurat utanför husknuten, erkänner han. Bland annat en kvinna som vid flera tillfällen strök omkring runt villan och påstod att de hade haft ett förhållande i ett tidigare liv.

– Det blev väldigt obehagligt till slut, men man måste komma ihåg att det inte är mig som person de är intresserade av, utan det jag gör. Det är mitt yrke och mina förmågor som lockar dem, säger han.

Terry har inga planer på att flytta från Sverige, han har äntligen hittat hem. Hans tre vuxna döttrar från tidigare förhållanden bor kvar i England. Förutom barnen – och fish ’n’ chips – saknar han ingenting från sitt forna hemland. Det känns snarare som att han åker utomlands när han reser tillbaka och hälsar på.

Numera tror han att den ­tuffa barndomen är en stor anledning till att han blev så lyhörd för det övernaturliga. Många mörka minnen har kommit tillbaka och jagat Terry i vuxen ålder, något som lärt honom ett och annat om att våga bearbeta sina sorger.

– Om vi inte tar itu med demonerna från vårt förflutna kommer de bygga bo i vårt undermedvetna. Därifrån kan de styra våra liv. Det är extremt viktigt att vi ventilerar svåra saker som har hänt. Jag har äntligen försonats med min historia. Nu för tiden känner jag mig fri och tillfreds. Det är magiskt, säger han.

Till sist tänker Anna ...

I grund och botten kanske allt handlar om att spetsa öronen, lyssna inåt och våga lita på det man hör. Om inte vårt innersta – kalla det intuition, magkänsla eller vad du vill – berättar för oss vilken väg vi är menade att gå här i livet, vem ska då göra det?

Har du en fråga till Terry Evans?

Varje vecka svarar Terry på läsarna frågor i Aftonbladet Söndag som säljs med Aftonbladet på söndagar och måndagar.

Skicka din fråga till:

fragaterry@aftonbladet.se

eller

Fråga Terry, Aftonbladet Söndag, 105 18 Stockholm