Det stora feta grekiska dramat
Publicerad 2011-11-05
I rollerna: Papandreou och världens ledare
I några dramatiska timmar stod Giorgos Papandreou på scenen i går – med Greklands och kanske hela Europas öde i sina händer.
Likt en modern Odysseus har han kryssat mellan Scylla och Charybdis: det grekiska folkets vrede på ena sidan, ett rasande EU på den andra.
När ridån föll i går kväll, efter tredje akten i ödesdramat, var Papandreou hjälten som fört sitt skepp i hamn. Han vann förtroendeomröstningen i parlamentet – och räddade euron. För stunden.
Första akten:
Ett slugt drag
Den 26 oktober sätter sig Giorgos Papandreou på ett plan till Bryssel. Skälet är att Grekland en gång i tiden fuskade sig in i eurosamarbetet, genom att förfalska bokföringen och trolla bort de stora underskotten.
Resan är kulmen på över ett år av kriser där landet fått nödlån av EU och IMF för att överleva, men ändå inte genomfört alla de plågsamma nedskärningar som långivarna krävt. De finansiella marknaderna skakar och hotar ekonomierna inom hela EU – och i förlängningen även världsekonomin.
Nu kräver Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy att Papandreou går med på en slutgiltig lösning.Efter hårda förhandlingar når man en ramuppgörelse. Grekland får ytterligare 1 200 miljarder kronor i nödlån mot att man går med på ännu tuffare besparingar. Utan nödlånen töms den grekiska statskassan inom loppet av 6-8 veckor. I så fall är statsbankrutten ett faktum.
Uppgörelsen får finansmarknaderna att ta ett glädjeskutt. Merkel, Sarkozy och övriga EU-ledare andas ut. Äntligen kan de se fram emot en period av relativt lugn.
Då kommer vändpunkten i detta moderna klassiska drama.
Bakom ryggen på Merkel och Sarkozy utlyser Papandreou, utan förvarning, en folkomröstning om det räddningspaket som han redan lovat EU att Grekland har godkänt.
Han ser det som ett slugt drag. När grekerna väl står på kanten av avgrunden tror han inte att de vågar rösta nej till euron.
Reaktionerna låter inte vänta på sig. Både greker och EU reagerar med ilska och förvåning. Har karln drabbats av hybris? Hur kan han ena vecka träffa en uppgörelse, för att i nästa säga att först måste folket få rösta ? Och tro att han kan undvika nemesis, gudarnas hämnd?
Akt 2:
Allt rasar
Sedan länge är ett toppmöte planerat i Cannes med världens 20 rikaste länder, G20. President Sarkozy hade hoppats att uppgörelsen från Bryssel skulle resultera i rena Eriksgatan på Rivieran, och ge honom en massa pluspoäng inför presidentvalet nästa år. I stället raseras allt och han tvingas ägna sig åt skadekontroll i den högre skolan.
Tillsammans med Merkel kallar han Papandreou till Cannes för att förklara sig.
Men den grekiske premiärministern är inte vilken dussinpolitiker som helst. Hans pappa blev en legendarisk premiärminister några år efter att militärjuntan störtades 1974. Även farfar var premiärminister. Familjen Papandreou har tillsammans med högerfamiljen Karamanlis helt dominerat grekisk politik under lång tid.
Giorgos Papandreou har fram till nu haft ett mycket gott anseende som statsman. Pålitlig och ansvarsfull.
Under juntatiden bodde han under några år i Sverige, där han bland annat studerade sociologi på Stockholms universitet. Han talar flytande svenska.
Han har innehaft diverse ministerposter och blev premiärminister efter valsegern 2009.
Papandreou är känd för att vara en risktagare. Van att få som han vill. Nu ställs han inför sitt livs svåraste uppgift.
Papandreou infinner sig i Cannes rak i ryggen på onsdag kväll. Under middagen blir han utskälld av de två mäktiga kollegorna. Den grekiske premiärministern försöker försvara sig med att folket är emot honom och bara gnäller och demonstrerar. Oppositionen uppträder ansvarslöst och hugger honom i ryggen.
– Får jag inte folket med mig kan jag inte driva igenom besparingarna, är Papandreous besked.
Men Merkel och Sarkozy har fått nog. Trots att de tidigare stått helt bakom Papandreou, och sagt att Grekland måste stanna kvar i euron, gör de nu helt om.
– Du får inte ett öre till förrän folkomröstningen är genomförd och räddningspaketet godkänt, säger Merkel och Sarkozy. Röstar ditt folk nej måste ni lämna euron.
Vi har nått punkten utan återvändo.
Akt 3:
Upplösning
Men Papandreou är slugare än någon kan ana. Talet om folkomröstning var bara halva listen. Efter mötet i Cannes ställer han nu sig själv på spel i det grekiska parlamentet – har han ledamöterna bakom sig i sitt spel om euron? Han begär en förtroendeomröstning.
Klockan är strax före midnatt på fredagen när Papandreou går upp i talarstolen i den pampiga grekiska parlamentssalen med romerska pelare. Läktarna är överfulla. En samling allvarliga män och ett fåtal kvinnor lyssnar intensivt.
Korta men kraftiga applåder avbryter ibland premiärministern.
Precis som Odysseus använder Papandreou än en gång sin list. För att inte förlora omröstningen lovar han att gå till presidenten och begära att få bilda en samlingsregering.
Hans drag går hem. När röstningen börjar står det snart klart att även de kritiska partivänner, som tidigare under dagen revolterat, nu ger honom sitt stöd.
En efter en ropas ledamöterna upp och svarar ja eller nej. Den långsamma processen ökar spänningen.
Papandreou verkar till en början nervös och sträcker sig ofta efter vattenglaset. När ja-rösterna rullar in slappnar han av och ett svagt leende sprider sig under mustachen.
När resultatet tillkännages stiger applåderna och en lång kö samlas för att gratulera Papandreou.
Han vann förtroendeomröstningen, förlorade en del av sin makt men kanske räddade han sitt land.
Detta grekiska drama fortsätter efter den tredje akten.
Kören
... och som i ett klassiskt drama står ”kören” – världens ledare samlade på G20 mötet i Cannes – bakom huvudrollsinnehavarna, redo att kommentera skådespelet med världsekonomin i vågskålen.