Sverige har blivit ett land som alla andra
Sverige har länge betraktats som ett avundsvärt och framgångsrikt föregångsland. Ett under av politisk stabilitet.
Därför är det med viss skadeglädje som omvärlden nu konstaterar att vi har blivit ett land som alla andra med främlingsfientlighet, dödsskjutningar och regeringskaos.
Utländska medier undrar hur ett högerextremt parti som Sverigedemokraterna kan nå sådana framgångar i ett land som varit så generöst i sitt flyktingmottagande. Man undrar hur Sverige som i decennier styrts av stabila regeringar plötsligt kan stå inför ett förlamade kaos där det kanske inte kommer att gå att bilda en regering.
Man gottar sig i ett samhälle i förfall där kriminella gäng skjuter ihjäl varandra på Malmös och Göteborgs gator som om det vore Chicago och Baltimore.
Sverige har länge haft en hög svansföring och det är alltid populärt att ta ner stjärnorna på jorden. Ju mer hyllat ett land är desto tyngre blir fallet.
Men på vissa områden har Sverige inte legat i framkant utan tvärtom hamnat på efterkälken i utvecklingen.
När högerpopulisterna FPÖ i Österrike bildade regering med de konservativa redan 1999 var Sverigedemokraterna bara en liten sekt.. Front National i Frankrike firade framgångar långt innan högerextremismen på allvar nästlade sig in i Folkhemmet.
Ritat om partikartan
I Europa har det länge varit politiskt kaos i många länder. Nya populistiska partier till vänster och höger har dykt upp från ingenstans. I Nederländerna tog det förra året över 200 dagar för att forma en regering efter ett val där partikartan till stora delar ritades om. Socialdemokraterna förvandlades från ett av de största till ett av de minsta partierna. En utveckling som blivit det nya normala på hela kontinenten.
S i Sverige kan vara glada över att de lyckades skrapa ihop drygt 28 procent. Ska man döma efter övriga Europa kommer man snart att vara nere under 20.
En våg av högerpopulism, avsky mot EU och främlingsfientlighet har sköljt över Europa. Den har varit som värst i det forna Östeuropa. Länderna som bönade och bad att få komma med i EU och Nato efter att de blivit befriade från Sovjetunionens förtryck, tyckte att demokrati var för komplicerat. Många föredrog auktoritära ledare som pekade med hela handen. Nu har de tagit över bland annat Tjeckien, Polen och Ungern.
Politiskt inbördeskrig
De har fått sällskap av Österrike och Italien där högerpopulister och missnöjespartier tagit plats i regeringarna.
Men även Norden har spelat en framträdande roll med högerpopulister i regeringen eller som stödparti i Danmark, Norge och Finland.
I Sydeuropa är det vänsterpopulistiska rörelser som Syriza i Grekland som firat stora triumfer.
Storbritannien har sitt alldeles egna, unika kaos utlöst av folkomröstningen där britterna sa ja till brexit utan att ha en aning om hur ett nytt avtal med EU skulle se ut. Det var viktigare att bli av med invandringen. Nu råder ett politiskt inbördeskrig som ingen riktigt kan säga hur det slutar.
I detta allmänna kaos har Sverige alltid representerat en ö av förnuft och välstånd. Men för varje val solkas den bilden alltmer.
New York Times hade häromdagen rubriken "Sverige sågs länge som en "moralisk supermakt". Det kan vara på väg att förändras". En annan variant på samma tema i brittiska och tyska medier är "Problem i paradiset".
Förundras
Många verkar förundras över att till och med i det land som under flyktingkrisen 2015 tog emot överlägset flest i proportion till sin folkmängd frodas främlingsfientligheten. Fast den naturliga reaktionen borde vara en förståelse för att just för att Sverige tog emot så många så har motståndet ökat.
I dag är Sverige i ett läge där mycket av vad vi ser händer runtom i Europa inom några år når även oss. Vi är mer integrerade med omvärlden än vi någonsin varit och det blir svårare och svårare att "skydda" Sverige från negativa trender i vårt närområde.
Det är egentligen bara Tyskland som ligger efter oss på samhällsutvecklingens tidsaxel. För första gången sedan andra världskriget kom ett högerpopulistiskt parti in i Förbundsdagen efter valet 2017. Alternativ för Tyskland fick nästan precis lika stor röstandel som SD fick i valet 2014, knappa 13 procent.
Vilket ställde till med samma problem med regeringsbildningen som i Sverige. Trots socialdemokraternas upprepade löften att inte ännu en gång gå i koalition med kristdemokraterna blev det till slut Merkelsamarbete istället för nyval.
Kan en stor koalition vara något för Sverige att ta efter i den nya rollen som tilltufsad förebild?