Veronika överlevde granatattacken – nu har hon fyllt 11
Uppdaterad 2023-08-14 | Publicerad 2023-08-08
Håret har vuxit ut igen och täcker ärret i huvudet där granatsplittret träffade Veronika.
På 11-årsdagen firades hon av sjukhuspersonalen som räddade hennes liv.
– Det här är mina vänner. I dag är min bästa dag, sade Veronika.
En aprildag förra året slog den ryska stridsvagnsgranaten ner i skyddsrummet i ukrainska Vuhledar och dödade Veronika Kulikovas fyra närmaste släktingar: pappa, farmor, faster och farbror. Själv fick hon granatsplitter i huvudet, grävdes fram av grannar och låg i koma i tre dygn.
Först efter tre månaders vård kunde hon lämna barnsjukhuset Sankt Panteleimon i Lviv. Där lärde hon sig gå igen, granatsplitter plockades ur hennes kropp, hon fick igång den paralyserade högerarmen och tränade att klara sig utan vänster tumme.
Under de där månaderna blev sjukhuspersonalen som en ny familj för Veronika:
– När vi kom på morgnarna väntade hon redan på oss. Och när vi gick grät hon, för hon visste att hon själv inte längre hade någonstans att ta vägen, berättar sjuksköterskan Snezjana Sjmigeljuk för tv-kanalen Nastojasjtjeje Vremja.
”I dag är min bästa dag”
Sedan juli 2022 bor Veronika på ett barnhem av familjetyp i Lviv med nio tonårsflickor. När hon fyllde elva år i maj 2023 kom vännerna från sjukhuset och uppvaktade med ballonger och presenter. Glädjestrålande sprang Veronika ut och kramade om sjukhuspersonalen.
– Det här är mina vänner. I dag är min bästa dag, sade hon och strålade av glädje.
Två av hennes drömmar uppfylldes också: att få rida, på en häst som sjukhuspersonalen tagit med sig, och att få träffa en ukrainsk soldat som varit med och försvarat hennes hemstad.
– Jag har drömt i ett år om att få krama om en soldat som var med och försvarade Vuhledar, sade Veronika enligt tv-kanalen 24TV och omfamnade soldaten Aleksej, som själv förlorat ett ben i strid.
På Aftonbladets fråga hur Veronika egentligen mår 15 månader efter granatattacken säger barnhemsföreståndaren Natalja Fljak:
– Första tiden här kunde hon inte sova. Jag satt bredvid hennes säng, det var jobbiga kvällar. Hon tänkte på sin mormor och sina släktingar och grät.
Tapper fasad för fotograferna
Natalja Fljak berättar att Veronika hade låg självkänsla i början och ibland sade ”jag är dålig, jag har ingen tumme” eller ”jag har inget hår”. Men ju längre tiden gått, desto starkare har hon blivit:
– Håret har vuxit ut nu och hon tycker själv att det är vackert. Och hon har fått vänner i sin skolklass.
Men besöken från ukrainska och utländska journalister som pågått i ett år har Natalja Fljak till slut stoppat, på inrådan från Veronikas psykoterapeut.
Barnhemsföreståndaren säger att Veronika var glad på riktigt på sin 11-årsdag. Men många andra gånger har visat upp en tapper fasad inför fotograferna och reportrarna:
– När journalisterna hade åkt satte hon sig och sade ”det var jobbigt, mycket jobbigt”. Sedan drog hon med fingrarna ut munnen till ett leende och sade ”så här gör jag hela tiden”.
Veronika har haft en otrygg uppväxt, enligt Fljak. Hon hoppas att en av flickans släktingar, Elchan Dzjalilov – kusin till Veronikas mamma som dog 2017 – ska adoptera 11-åringen någon gång i framtiden.
Elchan tvingades också fly från östra Ukraina förra våren, och har bara ett provisoriskt hem i Kiev för närvarande:
– Men han är en mycket bra människa, med två döttrar. När kriget tar slut och han får mer stabilitet i sitt liv hoppas jag att han kan ta hand om henne, säger Natalja Fljak.
