Svenske Christopher nära att dö i bakhåll: Tre millimeter från aortan

Uppdaterad 2023-07-03 | Publicerad 2023-07-02

PARIS. Svenske Christopher Forsbäck, 47 år, strider i den ukrainska armén.

I torsdags och natten till fredag var han en hårsmån från att dö i ett ryskt bakhåll vid den södra frontlinjen.

Hans trupp var tvungen att skjuta sig ut ur situationen.

Nu vårdas han på sjukhus i Dnipro.

– Splittret gick in mindre än tre millimeter från aortan, berättar han för Aftonbladet.

Stridsuppgiften som Christopher och hans kamrater fick i torsdags började med en dålig magkänsla.

– Killarna var inte jättesugna på det här uppdraget, berättar Christopher från sjukhussängen.

Uppgiften gick ut på att ta sig genom ett minfält och leta sig fram till ett av ryssarnas värn för att minröja och inta det.

– Problemet med den här ställningen är att den är i nedförsbacken mot de ryska ställningarna där de har stridsvagnar så de kan skjuta direkt mot ställningen.

Christopher vid krigsfronten. Trots dålig magkänsla var han överens med sin chef om att det farliga uppdraget skulle genomföras.

Samtidigt var svensken, som är sergeant i den ukrainska armén, överens med chefen om beslutet att genomföra uppdraget.

Värnet som skulle intas låg i flanken i ett område där ukrainarna försöker ta sig genom linjerna. Det kunde användas av ryssarna för att skjuta på ukrainska trupper.

Träbjälke tryckte in kraniet

Christopher har svårt att hålla telefonen. Högerarmen är fjättrad i en stålställning efter en skottskada. Hans knä är svullet och ena tummens ledband är sönderskjutet.

Hela kroppen är mör efter behandling på IVA och en operation till följd av tryckvågen från en granat, kulorna, splittret och en fallande träbjälke som tryckte in kraniet på honom.

Bakhåll

Uppdraget och det följande bakhållet ger en bild av hur svår, komplex och farlig den ukrainska motoffensiven är.

Den lilla gruppen gav sig i väg i dagsljus genom minfältet. Först gick ingenjörssoldaten, som med hjälp av stickor och en liten bärbar metalldetektor kollade var de olika stridsvagnsminorna låg.

Han vaktades i sin tur av två soldater.

Längre bak märkte en annan kollega ut vägen de tagit genom minfältet.

Bakom dem backade ytterligare en grupp upp. I den fanns bland andra den förra svenska riksdagsledamoten Caroline Nordengrip som Aftonbladet tidigare har skrivit om.

Svenska Caroline Nordengrip tjänstgör i Ukrainas 47:e brigaden utanför Zaporizjzja. Hon var med fältet

Men innan Christophers grupp kom fram till slutpunkten visade det sig att ryssarna väntade på dem, från ett skyttevärn som ingen dittills hade kännedom om.

Intensiv skottlossning bröt ut.

– Jag hade en jäkla tur att jag hade en liten granatkrater intill mig som jag kunde kasta mig ned i, berättar Christopher.

Han uppskattar avståndet till ryssarna till runt tio meter.

Lyckligtvis hade han valt att ta med sig en tyngre kulspruta. Från gropen kunde han på kort tid meja svärmar av kulor mot ryssarna – och kasta tre handgranater.

En kula i armen – sen kom stridsvagnselden

Tidsuppfattningen ändrades snabbt under påverkan av adrenalinet och stundens allvar.

– Det kändes som timmar att tömma de där magasinen. Men jag vet ju hur snabbt det går, säger Christopher.

Som befäl fanns det inte på kartan att försöka gå framåt mot ett bakhåll med ett okänt antal soldater. I stället gjorde han som han lärt sig i de svenska ingenjörstrupperna: Retirerade. Efter att först ha sett till att kamraterna han hade befäl över kom i väg mot skydd i jordvärn byggt av timmer.

Under reträtten fick Christopher en kula i högerarmen.

Christopher har vårdats på Iva och opererats för sina skador.

Men infernot var långt ifrån över. Ryssarna började skjuta med stridsvagnseld.

– En 125 millimeters stridsvagnsgranat slog ned precis vid ingången till vårt skydd.

Christopher har inget minne av något ljud från den granaten. Däremot minns han hur vartenda organ i kroppen trycktes ihop av tryckvågen.

– Det gör ont i precis hela kroppen när de exploderar. Sen kommer en dusch av jord och skit och grejor, berättar han.

Vännen klarade sig inte

Hans kollega, ingenjörssoldaten som hade lett dem oskadda genom minfältet, överlevde inte sviterna av explosionen. Hela hans överkropp var full av splitterskador och projektiler.

Även tolken som Christopher arbetar med blev skadad. Han träffades av projektiler i armen.

Christopher Forsbäck.

Stoppar man inte genast en katastrofal blödning så kan en skadad person dö på runt tre minuter av blodförlust.

Trots att Christopher Forsbäck var milt sagt omtumlad av skottskadan i armen och stridsvagnsgranaten lyckades han själv få på sig de snörande förband som kallas för tourniquet. Han har alltid fyra sådana med sig i utrustningen. Han drog åt dem hårt för att stoppa blödningen i benet.

Men undsättningen var fortfarande på andra sidan av min- och slagfältet, fyra kilometer bort. Det skulle ta många timmar innan den kunde anlända efter mörkrets inbrott.

– Normalt sett ska en tourniquet helst inte sitta på mer än fyra timmar, med risk för att man måste amputera lemmen efter det. Min satt på i sju timmar, berättar Christopher.

Räddningen

En av Christophers räddare går under krigarnamnet Rocky.

Rocky lade den skadade svensken på en släpbår. I skydd av natten drog han den hundra kilo tunga soldaten meter för meter genom minfältet mot räddningen, en knapp halvmil bort.

Under tiden hade Caroline Nordengrip larmat om att hennes landsman var illa däran och riskerade att inte överleva natten. Det hade ukrainarna hörsammat. När Rocky släpat Christopher över slagfältet stod en ambulans och väntade.

En annan ukrainsk ambulans i ilfart nära Serhiivka i Donetsk i östra Ukraina. Bilden är från ett tidigare tillfälle.

I de här stridszonerna kör ambulanserna i regel med släckta ljus och mörkerseende glasögon.

– Ambulanspersonalen var fantastisk. Så långt fram brukar de egentligen inte åka, men de tog risken, säger Christopher.

I ambulansen klippte en läkare sönder hans kläder med sax i jakt på fler dolda skador. Under hela tiden var svensken mer eller mindre vid medvetande, även om minnena blir något luddiga ju längre natten går.

Dagen efter berättade läkaren att hon hade varit övertygad om att den svårt skadade Christopher aldrig skulle överleva ända fram till sjukhuset i Zaporizjzja.

Men det gjorde han. Mot alla odds.

Hemma i Sverige

Nu väntar lite vila hemma hos familjen i Sverige i Hölö i Södermanlands län.

Tack vare kamraten Caroline Nordengrip blev familjen genast underrättade om vad som hänt.

– Det är den ömsesidiga uppgörelse vi har med varandra, säger Christopher.

Men det blir ingen lång vila hemma i Sverige. Kanske stannar han rent av hemma ända till sin födelsedag. Den är nästa vecka.

Sen har svensken för avsikt att resa tillbaka och fortsätta tjäna i den ukrainska armén.

Azov soldater tränar i mörker i Kramatorsk, Ukraina. De utbildas bland annat av svenska Chris.

Nya uppdrag

Christopher Forsbäck skrev på sitt kontrakt i den ukrainska armén med avsikten att bli instruktör. Han har förutom ingenjörstrupperna erfarenhet från hemvärnet och från utlandstjänst i Bosnien.

Det är även svenska kollegan Caroline Nordengrips plan.

Men för att bli fullfjädrad instruktör vill den ukrainska armén att man har en dryg månads stridserfarenhet. Därför stridsplacerades de båda vid den södra frontlinjen i Ukraina, vid en av de punkter där striderna just nu är som hårdast.

– Men när jag kommer tillbaka lär min huvudsakliga syssla bli utbildandet, säger Christopher.

Livet vid krigets front. Soldaten ”Fenix” från drönargruppen Adam tactical group tänder en cigg i skyttegraven utanför Bachmut.

Christopher berättar att ukrainarnas motoffensiv stöter på hårt motstånd från ofta väl förberedda ryssar. Därför tar det tid. Och det måste det få göra, menar han.

– Alla trodde att det här skulle bli något typ av blixtkrig. Men vi anfaller väl utbyggda, väl försvarade och motiverade soldater med stora minfält framför sig.

– Det spelar ingen roll om det hade varit den engelska, amerikanska, svenska eller tyska armén som stridit här. Det här är en uppgift som är monumental och ukrainarna löser den relativt bra tycker jag, säger han och lägger till:

– Man kan ju inte slösa med människoliv.

Följ ämnen i artikeln