Svårt att bli profet i sitt eget land
Det är svårt att bli profet i sitt eget land. Särskilt om man hjälper "fienden".
Israelerna Jessica Montell och Hagai El-Ad är vana vid att vara hatade på hemmaplan.
När det är prisutdelning på gång sker den utomlands. Nu är de i Sverige för att ta emot advokatsamfundets människorättspris.
B´Tselem är lika kontroversiellt som det är svårstavat. Namnet är en synonym på hebreiska för mänsklig värdighet.
Den israeliska organisationen arbetar med att kartlägga situationen för mänskliga rättigheter på den ockuperade Västbanken. Det innebär att man ständigt påtalar och lägger fram bevis för övergrepp mot palestinier begångna av israelisk militär, bosättare eller israeliska myndigheter.
B´Tselem är finansierar sin verksamhet donationer från utlandet, framförallt USA.
Av förklarliga skäl är det inte en särskilt populär verksamhet hos de flesta israeler som ser sig själva som offer och palestinierna som förövare. Särskilt i dessa dagar då antalet palestinska terrordåd begångna i Israel eller mot israeler ökat kraftigt.
– Stockholm Human Rights Award är ger oss extra styrka, säger chefen Hagai El-Ad. Vi är väldigt tacksamma för att få ett så prestigefyllt pris.
Tortyr
B´Tselem gör sitt bästa för att påminna israelerna om att det faktiskt är deras nation som ockuperar de palestinska områdena.
För 15 år sedan var tortyr av tillfångatagna palestinier vanligt.
– Att vi i stort sett fått bort den systematiska tortyren är en av våra största framgångar, säger Jessica Montell, avgående chef.
I övrigt ger hon och B´Tselems tillträdande chef Hagai El-Ad en dyster bild av situationen. Grundproblemet är detsamma i dag som för 25 år sedan när organisationens bildades, militär ockupation av en civilbefolkning.
– Skillnaden är att konflikten i dag är mycket mer militariserad. Nu har vi välbeväpnade palestinska grupper som attackerar Israel. Det är mer som ett regelrätt krig.
Följden är att hatkänslorna mellan vanliga israeler och palestinierna förstärkts.
– 1995 kunde en israel ta sin bil och köra till Ramallah eller Gaza. I dag är det otänkbart, säger Montell.
Demonisera
Numera finns det få platser där judar och palestinier kan stöta på varandra av en händelse. Separationen mellan grupperna blir alltmer effektiv. Soldater och bosättare är de enda israeler som majoriteten palestinier träffar. Det gör det lättare att demonisera den andra sidan.
Hagai El-Ad och Jessica Montell beskriver en situation som alltmer påminner om den som rådde i början av år 2000. Precis innan den andra palestinska intifadan, upproret, bröt ut.
Israeliska tidningar är fulla av artiklar som ställer frågan om den tredje intifadan redan är här.
– Fredsförhandlingarna fungerade tidigare som en säkerhetsventil. Men sedan de hamnade i malpåse har människor förlorat hoppet om att det finns en förändring runt hörnet.
Fram till i somras hade israelerna invaggats i en känsla av säkerhet. Status quo verkade fungera så varför gå med på att göra en massa smärtsamma eftergifter?
Sen kom Gazakriget och mer terror.
Medeltida straff
Hagai El-Ad anser att känslan avstabilitet är förrädisk eftersom sanningen är att något status quo inte existerar. Inte för palestinierna. Israel drar regelbundet igång byggandet av nya judiska bosättningar på ockuperad mark. Människor tvingas från sina hem, drivs in i fattigdom.
Så gror och förvärras hatet.
Terrorn återuppstår och Israel svarar med en bestraffning som den egna militären dömt ut som verkningslös. Man förstör dödade terroristers hem så att deras familjer blir hemlösa.
– En medeltida form av bestraffning som inte stoppar nya terrordåd.
Samtidigt fortsätter den gråa vardagsockupationen där familjer som i årtionden brukat sin jord plötsligt inte längre kan nå den därför att Israel drar en ny väg. De kan inte hälsa på far- och morföräldrar trots att de bara bor några kilometer bort.
En grå ockupation som sällan når västerländska medier.