”Jag vet vem mördaren är”

Det sista Christer Pettersson sa när vi skildes glömmer jag aldrig. Hans ögon blev mörka, nästa svarta.

– Jag vet vem som mördade Olof Palme.

– Det ska jag berätta när vi träffar Mårten Palme.

Det var en fredag förmiddag i Christers lägenhet för bara någon vecka sedan.

Han hade ringt och ville att jag skulle komma dit.

Christer visste att allt var planerat, det var klart för ett möte med Mårten Palme. Båda var beredda.

Mötet skulle ske i största hemlighet. Ingen fick säga något.

– Jag vet ju inte hur det slutar, sa Mårten Palme.

”Tråkigt att det blev så här”

När det i går stod klart att Christer Pettersson är död fanns det inte några skäl att hålla tyst.

– Ja,det är väldigt tråkigt att det blev så här, sa Mårten i går eftermiddag.

– Du kan skriva om det vi planerade.

En eftermiddag för flera månader sedan togs de första kontakterna med Mårten Palme på Fårö av Donald Forsberg. Han har arbetat som dykare med Palmegruppen i jakten efter mordvapnet.

Kvällen före mötet på Fårö hade jag träffat Christer Pettersson i Sollentuna.

Han bodde då i en liten tvårummare på sjätte våningen med en av sina kompisar, som var svårt sliten av allt drickande.

Tog fram sin morakniv

– Vem är det, skrek Christer genom brevluckan.

– Det är Håård.

Svårt misshandlad i ansiktet, med avslaget käkbenet och svårt svullen runt ena ögat, öppnade Christer.

Han blödde och torkade hela tiden blodet med papper från en hushållsrulle.

Han berättade hur han misshandlats.

– Dom får igen, sa han.

– Jag får hjälp.

– Den här, sa han och drog fram en morakniv.

Känslan av död och sorg låg i luften. Christer var svårt skadad och livet var på väg att rinna ur hans kompis i sovrummet.

En vecka senare avled hans kamrat av alkoholförgiftning och bars ut ur lägenheten.

Under sommaren hade Christer besökt ett av Maranatas bönemöten, den kvällen såg jag det där mörka i Christers ögon.

– Jag vill träffa Mårten Palme, sa Christer. Han är en av dom människor jag litar på. Jag fick stort förtroende för honom under rättegångarna.

Så drogs planerna i gång.

– Kan vi åka direkt, frågade Christer.

Mårten Palme oroade sig

Mårten Palme har under den här tiden varit positiv till mötet. Han oroade sig över vad som skulle ske när det blev känt .

– Jag vet inte vad Christer ska säga.

Under de här månaderna har Christer ringt, vi har träffats i hans lilla lägenhet i Maranatas hotellhem i Bromma.

Vi har träffats i Sollentuna och hans kompisar har ofta frågat vad vi höll på med. De fick aldrig några svar.

En eftermiddag satt vi och fikade i affärscentrum.

Jag hade fått en känsla av att det fanns något som inte är känt bakom mordet på Olof Palme.

Det fanns under våra samtal en antydan om en uppgörelse mellan Christer Pettersson och den kände knarkhandlaren Sigge Cedergren.

Christer hade vintern 1986 gått påtänd på amfetamin i tre veckor och var skyldig Cedergren pengar.

Sigge Cedergren bodde på Tegnérgatan och hans fästmö hade en lägenhet i en av fastigheterna vid nuvarande Palmes gata. Nära mordplatsen.

Hit gick Cedergren ofta efter en spelkväll på Oxen. Han var lika lång som Olof Palme, bar ofta en skinnmössa och gick ofta arm i arm med sin kvinna.

Det var mörkt kvällen den 28 februari 1986.

En av lamporna utanför Dekorima var trasig.

Det visste Christer.

”Du. Passa dig”

Den här eftermiddagen i somras när vi satt och fikade i Sollentuna sa jag:

– Du Christer jag ville fråga dig om en tung grej.

– Fråga du, svarade han.

– Men det är en tuff fråga, du får inte bli vansinnig.

– Fråga på.

Sköt du fel person, trodde du att det var Sigge Cedergren?

– Du, svarade Christer och sträckte sig mot mig över bordet.

– Passa dig.

Där fanns mörkret i hans ögon igen och det vara bara en bråkdel av en sekund från att han vält hela bordet över mig.

En sommardag ringde Christer:

– Kan du komma hit.

Han berättade att en kvinna skulle komma och hämta honom.

– Kan du låna mig 300 spänn, jag måste ha pengar till bensin.

Han frågade om jag ville ha ärtsoppa.

– Jag är specialist och lägger alltid ärtorna i blöt ett dygn innan jag kokar.

Gripen med hasch

Han plockade fram ett brev som han samma dag fått från en av Sveriges mesta kända dubbelmördare.

Brevet var hårt igenklistrat och han satte sig bredvid mig i soffan.

– Svårt att öppna, sa han.

Sakta drog han fram en lång smal kniv.

En annan gång var han på strålade humör.

– Du, jag var min egen advokat i går i tingsrätten i Sollentuna.

Han hade haffats av polisen med fyra gram hasch i fickan. Åtalades för knarkbrott, stöld på Systembolaget och fyra par sockar i ett varuhus.

– Mitt under rättegången gick jag ut.

– Det är en bedrövlig förundersökning, jag accepterar den inte, sa jag och gick ut.

Vaktmästaren sprang efter.

– Jag tog hissen ner.

Christer Pettersson hämtades till en ny rättegång och det blev dagsböter.

En dag åkte vi förbi hemmet där han växte upp i ett villaområdet i Sollentuna.

– Jag såg upp till min far.

Ville bli skådespelare

Christer berättade att han på den tiden drömde om att bli skådespelare, sökte in på Calle Flygares teaterskola.

Men han sa aldrig något om hur han hade misshandlats som 15-åring. Hur han fick det våldsamma slag i huvudet som satte spår i hjärnan som följde honom hela livet.

– Jag vill inte prata om det.

En eftermiddag på väg genom villasamhället Sollentuna diskuterade vi än en gång mötet med Mårten Palme.

– Det är något jag vill säga till Mårten, sa han.

Han blev tyst och på nytt kom mörkret i hans ögon:

– Jag vill be Lisbet om ursäkt.

För att du mördade hennes man?

– Nej, nej kanske tyckte hon att jag var för oborstad, rent av oförskämd mot henne under rättegången

?

Christer Petterssons egna ord genom åren

Aftonbladets reporter Lennart Håård har de senaste sex månaderna träffat Christer Pettersson 15–20 gånger. De har fikat och pratat. Om livet, vardagen – och mordet på Olof Palme. Här berättar Lennart Håård om mötena – och de långtgående, hemliga planerna på en träff mellan Christer Pettersson och Mårten Palme.

Lennart Håård