”En hand drog tag i min tröja”

Staffan Lindberg

Carola i Hallstahammar om när spökena gick över gränsen

Dörrar som smäller och doften av dödas parfym.

Följ med in i Västmanlands värsta spökhus.

Om du vågar.

Experterna tvivlar. Men mängder av Aftonbladetläsare tror. Det spökar. Och det spökar rejält.

En av alla som hörde av sig i går var Carola i Hallstahammar.

Sent i går kväll åkte Aftonbladet hem till hennes hus. På utsidan: en anspråkslös femtiotalsvilla. På insidan: en plats där gastarna löpt amok.

Döda släktingar

Hon flyttade hit för tre och ett halvt år sedan med sambo och tre barn. Men huset gav familjen ingen ro.

– Andarna började visa sig på en gång.

Gumman som rör i grytan. Pojken som trampar den gamla trehjulingen. Skuggorna, vålnaderna, vindpustarna.

Dörrar som smäller, gardiner som rör sig. Doften av dödas parfym. Allt kan Carola se, känna och höra.

– Några är mina döda släktingar. Andra har nog bott här för många år sedan.

Hon skrattar till.

– Jag verkar vara en magnet de drar sig till.

Plötsligt avbryter hon intervjun. Och säger:

– Du har en vit båge runt dig.

Fotografen drar upp kameran. Men på bilden syns inget. I stället går vi ner i den trånga, kalla källaren. Här ska det spöka som värst. Men i kväll anas inga andar.

Carola pekar mot ett hörn.

– Jag stod och dammsög där. Då kom en hand och drog tag hårt i min tröja. Jag vände mig om, men det var ingen där.

Hon tystnar.

– Det andra kan jag leva med. Men där gick de över gränsen.

Misteln rör sig!

Båda hundarna börjar hoppa runt, oroligt. Vi vänder oss om, men ser inget. Carola berättar att de ofta märker av dolda ting.

Det är dags att gå. I hallen säger sambon:

– Vänta, misteln.

Vi går tillbaka in i vardagsrummet, tittar upp mot misteln som hänger ner från taket. Och jo, verkligen.

Den rör sig.

Utan element eller ventilation, fram och tillbaka.

Fram och tillbaka.