Moderaternas kriminalpolitik en påminnelse om hur dyster valrörelsen kan bli
Publicerad 2017-09-06
Nästa års valrörelse riskerar att bli en tråkig historia.
Moderaternas kriminalpolitiska program, presenterat i går, ger oss en fingervisning om hur det kommer att låta.
Nu ger långt ifrån allt i det 33-sidiga dokument som partiets rättspolitiske talesperson Tomas Tobé lade fram mig huvudvärk.
Bland de vettiga förslagen märks olika insatser för att de som sitter på kåken inte ska återfalla i brott, sociala stödgrupper för unga vuxna som döms till fängelse, bättre förebyggande arbete mot brottslighet och en utveckling av ungdomspåföljderna.
Och få torde vara motståndare till utvecklad kunskap om hur radikalisering och utveckling mot våldsam extremism bakom murarna ska motverkas, kraftfullare insatser mot hedersrelaterat våld eller intensifierat arbete mot sexuella kränkningar på nätet.
Det är även glädjande att se att moderaterna på olika sätt vill stärka domstolarnas oberoende gentemot riksdag och regering. Sådana förändringar måste ske medan riksdagens majoritet ännu består av något så när anständiga politiker.
Vi vet ingenting om framtiden och en dag kan majoriteten av riksdagsledamöterna vara av ett slag som påminner om den politiska makten i Polen eller Ungern. Den dagen är det för sent för reformer.
Annat är mest slag i luften, då regeringen redan har lagt eller är på väg att lägga lagförslag som moderaterna vill införa.
Livstid som normalstraff för mord, två års fängelse som minimum för grova vapenbrott och fler övervakningskameror är några exempel.
Men det är inte unikt för moderaterna att slå in öppna dörrar. Politik är en ständigt pågående stöldturné som alla partier ägnar sig åt.
En hel del av förslagen gör mig dock beklämd. Några axplock:
Att sänka gränsen för utvisning på grund av brott från ett års till sex månaders fängelse framstår närmast som en panikslagen flirt med de väljare som har flytt till Jimmie Åkesson.
För att inte tala om det nationella förbudet mot tiggeri, det förslag som väckte störst uppmärksamhet i går.
Ett förslag som på goda grunder har sågats från alla möjliga håll och kanter. Bortsett från att det är moraliskt åt helvete att förbjuda en människa i nöd att vädja om hjälp finns det skäl att fråga sig hur dessa fattiga människor ska betala sina böter.
Den petige skulle även kunna invända att polisen har viktigare saker att göra än att jaga tiggare.
Och, som juristprofessor Mårten Schultz påpekar i Svenska Dagbladet i dag, utformningen av en sådan bestämmelse kan visa sig bli en "rättsteknisk mardröm".
Förslaget om slopad mängdrabatt är ytterligare en tråkig historia. Det går säkert hem i vår tids alarmistiska debatt, men är behäftat med betydande problem.
Inte utan förtjusning slås det fast att om den som döms för flera brott i en och samma rättegång får hela straffvärdet för samtliga brott så kommer fängelsevistelsen att öka med 60-70 procent jämfört med dagens system.
Hur denna avsevärda kostnadsökning ska finansieras säger moderaterna dock inte ett knyst om.
Men brottsbekämpning måste få kosta. Och det finns allvarligare invändningar mot förslaget än att det blir dyrt.
De flesta länder i västvärlden tillämpar mängdrabatter. Det huvudsakliga skälet är att straffen för mindre allvarlig kriminalitet inte ska bli längre än för grova brott.
Något säger mig att inte ens den mest förhärdade hårdare tag-moderaten är nöjd den dagen då sex bostadsinbrott straffas hårdare än våldtäkt.
Och apropå bostadsinbrott. Med en uppklaringsprocent på fyra procent blir det moderata kravet på skärpta straff meningslöst. Bättre vore ökad prioritering av att lagföra tjuvarna.
Med allt detta sagt finns det ingen anledning att göra sig illusioner om att det hade sett bättre ut om det andra statsbärande partiet, socialdemokraterna, befunnit sig i opposition.
Sedan Gun Hellsvik var framgångsrik moderat justitieminister i början på 1990-talet har det nämligen knappt gå att skilja de två stora partiernas kriminalpolitik åt.
Att småpartierna på båda sidorna blockgränsen är mer sansade i sina tankar om hur det bör pillas i paragraferna är av underordnad betydelse. Socialdemokraterna och moderaterna turas om att bestämma över juridiken.
Brott och straff har seglat upp som ett av de viktigaste politikområdena för väljarna. Samtidigt nafsar Sverigedemokraterna de två stora i hälarna med ett program som får konkurrenterna att framstå som flummare från 1970-talet vars cineastiska upplevelser inskränker sig till Tage Danielssons "Släpp fångarna, loss det är vår".
Det är en kombination som gör mig pessimistisk inför 2018. Valrörelsen kan komma att bli mycket dyster.