Dokusåporna är som livet självt

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-11-22

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I kväll börjar årets Expedition Robinson. När denna essä författas vet jag naturligtvis inte säkert om premiären på ett eller annat sätt kommer att uppmärksammas på löpsedlarna, men det är en rimlig gissning.

Från starten 1997 till och med förra året har nämligen tidningen ni just nu håller i och dess värste konkurrent valt att tillsammans ägna Expedition Robinson 127 löpsedlar.

Som skivbolaget Decca en gång nobbade The Beatles och Bonniers sa nej till Astrid Lindgren så ville varken brittiska eller amerikanska tv-bolag höra talas om programmet. Inte förrän en svensk stiftsjungfru och amazon som heter Bråkenhielm var på Rivieran och köpte det. Nej, förresten, hon köpte inte programmet, hon köpte ett papper som beskrev idén. Några jävla rader på ett papper.

Och efter" hm" ett visst tumult blev programmet en våldsam tittarsuccé i lilla Sverige.

Då nappade CBS och programmet blev en tittarframgång utan like även i USA.

Något år senare klev ryssarna på tåget. 40 000 människor ansökte om att få bli deltagare i programmet som kallades "Den sista hjälten" på tv-kanalen ORT. Redan första säsongens final satte tittarrekord genom att slå president Putins traditionella nyårstal till nationen.

I dag har Expedition Robinson spelats in i många exotiska miljöer: tropisk skärgård, regnskogar, öknar och savanner, och visats i ett 60-tal länder över hela världen.

Det märkliga tv-program som redan innan redaktionen börjat arbeta beskrevs som vulgärt och fascistiskt har inte bara blivit rumsrent, utan utvecklats till ett vardagsbegrepp och en nationell angelägenhet.

Expedition Robinson betraktas nämligen inte längre som simpel dokusåpa, utan som ett fristående väsen, värdigt seriösa diskussioner runt intellektuella middagsbord, påkostade dokumentärer och högtidliga utmärkelser. Deltagarna blir till och med riksdagsledamöter!

Så kan det gå.

I tv-världen anses det meriterande att ha haft minsta skitjobb på Robinson. Gräv en latrin på en holme i Malaysia och du blir omedelbart redaktör hemma i Sverige. Håll i en kamera under en palm på stranden så är du teknisk chef hemma. Typ.

Jag vet, för jag jobbar själv på firman som framställer Robinson.

Folk i branschen ljuger friskt om hur de jobbat med programmet och om hur viktiga roller de haft på inspelningsplatserna.

Nöjesmurvlar som skriver om dokusåpan kallar sig "Robinsonjournalister" och skriver böcker om fenomenet. Den förste programledaren Harald Treutiger rapporteras skriva en bok om sina upplevelser, vilka han redan farit och hållit föredrag om i åratal.

För länge sedan fanns Hylands Hörna med Siw Malmkvist som värdinna och gäster som Lapp-Lisa, Snoddas, Tage Erlander och Per Oscarsson. Miljoner tittade. Ingen visste egentligen hur många.

I dag har vi Robinson-Emma och Robinson-Robban, Martin Melin, Zübeyde och den där tokiga Leif och Kent med yxan och allt vad de heter och mer än fyra miljoner människor tittar på finalen. Där har vi en ganska bra siffra, eftersom sådant numera mäts ordentligt.

Vi som trodde att det aldrig skulle bli som på Hylands tid, att ett tv-program skulle bli en riksangelägenhet, vi fick fel, fel, fel.

Det finns människor som inte gillar dokusåpor, därför att de tycker att de är simpla och förnedrande. Själv tror jag att dokusåpornas framgång beror på att de påminner om världen och livet självt, med pakter, svek och förälskelser.

Som brännvinsdramat med Anitra Steen och Göran Persson till exempel. Kärlek och mutor och lögner och förnedring.

PS. En gardering: det finns också en möjlighet att det står Farmen på löpsedlarna i dag. Det var ju final i går kväll. Aftonbladet och Expressen ägnade Farmen mer än 30 löpsedlar 2001 och 2002, och ett närmast oräkneligt antal i år.

Robert Aschberg

Följ ämnen i artikeln