Fittstimsdebatten är guld för feminismen

Uppdaterad 2014-02-05 | Publicerad 2014-01-22

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Belinda Olsson visste exakt vad hon gjorde när hon gav sig på feminismen.

Och vi borde kanske tacka henne för det.

Låt mig förklara varför.

För några månader sen skrev jag en omdebatterad kolumn om den norska majoritetens självbild. Jag ville belysa normaliseringen av rasism i landet och valde att använda samma retorik som ­används mot bland andra romer. Generaliseringar sårar. Reaktionerna lät inte vänta på sig och jag blev kallad både det ena och andra.

Men efter bara någon dag bytte norrmännen fokus mot sig själva. Debattörer - ofta med utländsk bakgrund - som sällan får synas fick toppa nyhetssajterna. På Twitter startades tråden #Norskrasisme och spred sig till de traditionella medierna. Jag uppnådde mitt mål, efter en krokig startsträcka. Norrmännen tvingades ta en titt i spegeln. Antirasismen fick stor plats i ett land där rasistiska partier tagit sig in i regeringen.

Ni förstår nu kanske vart jag är på väg. Jag tror att Belinda ville uppnå något liknande. Hon stampar på en öm tå för att se en folkrörelse resa sig. Det var ett retoriskt grepp som är långt ifrån riskfritt. I vårt nya medielandskap, där många säger mycket, måste man ibland ta i från tårna för att nå fram. Sen tog Belinda ett steg ut ur debatten och tillät den nya generationen feminister få stå i strålkastarljuset. Regisserat? Det tror jag. Lyckat? Det beror på vem ni frågar.

Visst, det finns förstås flera saker som hon hade kunnat göra annor­lunda. Men det är reaktionerna mot hennes program som ­varit som guld för rörelsen. Den moderna feminismen blev mainstream. Debatten ­kokade på Twitter. Traditionella ­medier hängde på och släppte fram röster och perspektiv som sällan når eller intresserar den stora massan. På Aftonbladet Debatt har vi ­publicerat personliga men väldigt upplysande texter av bland ­andra Moa Svan, ­Marimba Roney och Rättviseför­medlingens nya ordförande Seher ­Yilmaz.

Det här hade förmodligen inte skett om vi inte hade kunnat utgå ifrån ­Belindas kamp på SVT. Det är enkel mediedramaturgi. ­Reaktionerna ­triggar upp intresset och så vidare.

Men vad har Belinda med mig att göra? Jo, feminismen och antirasismen har vuxit ihop. De är barn till samma mor: människans lika ­värde.

Vi kämpar för något så självklart som att människor ska ha lika möjligheter i samhället.

10 000-tals demonstrerar sida vid sida mot sexuellt våld och nazister. Det är ofta samma människor. På ­andra sidan står besatta krafter som vill tillbaka till en tid och värld som inte längre finns. Kvinnor ska veta sin plats och invandrare ska hålla käften eller åka hem. Rasism och kvinnohat går numera hand i hand. De attackerar vår mor och vi kämpar varje dag - på lyckade och mindre lyckade sätt - för att ­försvara det vi håller kärt.

Så nu kan ni ­fokusera på ­Belinda som person - och förlora möjligheten som vi fått.

Eller så fortsätter ni att utbilda svenskarna ­genom att berätta om alla delar av feminismen som Belinda - och alltför många andra - ­inte förstått.

Ehsan Fadakar

Följ ämnen i artikeln