Pessimistiska Polens hopp: nya protester
I land efter land blir auktoritära och nationalistiska rörelser starka. Nyss var Polen en politisk och ekonomisk succé, nu har landet en regering som monterar ner demokratin.
Befinner sig Europa i en brytningstid som på 1930-talet?
I Warszawa möter jag två gamla bekanta med erfarenheter av diktatur, fängelse, landsflykt och kamp för demokrati.
Marek Tabin och Henryk Wujec har blivit gamla nu och därför är det extra intressant att höra vad de har att säga. Henryk var med och grundade den fria fackföreningen Solidaritet, vi möttes första gången hemma hos Marek sommaren 1979 och han berättade om planerna på den nya organisationen: ”I Gdansk har vi tio medlemmar ...”
Sommaren därpå bröt strejken ut på Leninvarvet, Solidaritet blev en massrörelse, regeringen avgick och det var första steget mot kommunismens undergång i Europa.
Jag träffar Henryk i hans lägenhet i södra Warszawa. Han kokar té. Han har blivit 75 år men är lika intensiv som förr. Orden snubblar över varandra.
– Jag är lite rädd.
De senaste 25 åren har varit de bästa i Polens tusenåriga historia: snabb ekonomisk tillväxt, fred, demokrati, säkra gränser. Det var detta Henryk kämpade för. Och så ser han ett nytt auktoritärt samhälle växa fram där ledaren heter Jaroslaw Kaczynski, en kuf som anar konspirationer överallt och som snabbt nedmonterar det liberala samhället och raserar Polens anseende.
– Han vill bli nationens ”ledare”, som marskalk Pilsudski på 1930-talet. Pilsudski var inte president men det var han som bestämde. Jag tror att Kaczynski kommer att lyckas – för en tid.
Ironiskt nog kämpade Henryk och Kaczynski tillsammans på 1980-talet när kommunisterna hade infört krigstillstånd och förbjudit Solidaritet. Rörelsen gick under jorden och Henryk och Kaczynski valdes till ledningens sekretariat. De förberedde hemliga möten, beslutsunderlag, information.
Kaczynski bodde hemma hos sin mamma i centrala Warszawa. Ibland hade det fyra man starka sekretariatet möten i Kaczynskis lilla rum. Mamman kom in med te. Katter strök omkring i lägenheten.
Henryk var inte särskilt imponerad.
– Jag såg vilka som var bra på praktiskt underjordiskt arbete. Kaczynski var medelmåttig och betraktades inte som särskilt seriös.
Han utmärkte sig inte förrän kommunisterna lämnade ifrån sig makten 1989. Då märkte Henryk en oanad makthunger hos Jaroslaw Kaczynski och hans tvillingbror Lech. De började intrigera och ge sig på gamla kamrater. Henryk bröt med tvillingarna.
Sedan dess har han varit parlamentsledamot, rådgivare till president Bronislaw Komorowski och aktiv i mängder av organisationer.
– Nu blir Polen ett auktoritärt land, säger Henryk. Kaczynski vill inte ha demokratiska institutioner. Hans livs riktning har varit att få makt.
Nästa dag träffar jag Marek på ett kafé på Nowy Swiat, Warszawas finaste gata. Marek är också 75, en sociolog som tvingades i exil på 1980-talet - hans hem var ett lager för underjordisk litteratur – och återvände när landet fick demokrati. Den blev en besvikelse.
– Landet avindustrialiserades och fyra miljoner polacker emigrerade. Det var de företagsammaste och bäst utbildade. Vi tänkte inte på vad Polen behöver, vad folket här behöver.
Han sitter alldeles stilla och söker efter ord, han är akademiker och mån om att uttrycka sig exakt.
– Levnadsstandarden har ökat här på Nowy Swiat – ja. Men inte i byarna, inte i städerna där man stängt fabrikerna. Industrierna vi har kvar är inte längre polska. De har sålts till tyskar, fransmän, engelsmän och amerikaner.
Han skriver upp några företagsnamn i mitt block. Han nämner Slovakien och Ungern, två andra före detta kommunistiska länder med starka nationalistiska rörelser. Det finns en gemensam nämnare för den auktoritära nationalismen i öst.
– EU har hjälpt oss med pengar till vägar och järnvägar. Men det finns saker som är viktigare. Vi är beroende av länderna i väst och det gör folk arga. Det råder en allmän känsla av hopplöshet. Vet du att 60 procent av Polens ungdomar vill lämna landet?
I denna stat med så kortvarig och skör demokrati lovar Jaroslaw Kaczynski att bygga upp fabrikerna igen, hans regering utmålar Tyskland som en fiende, han ger sig på media, rensar ut statstjänstemän, saboterar författningsdomstolen.
– Han är en lögnare och gangster, säger Marek.
Kaféets espressoapparat fräser ljudligt med jämna mellanrum. På andra sidan korsningen ligger den stora, vita kolossen som förr var kommunistpartiets högkvarter. Efter demokratins genombrott flyttade aktiebörsen in.
– Jag drömde om ett demokratiskt samhälle där människor samarbetar och inte tävlar mot varandra. Vi trodde det var möjligt.
Vi går ut på trottoaren. En påtänd kvinna cirklar runt oss medan hon talar för sig själv.
– Jag är mycket pessimistisk, säger Marek. Det är möjligt att Polen blir en diktatur igen.
Sedan skakar vi hand och promenerar åt varsitt håll. Jag är en smula dyster men erinrar mig sedan Henryk Wujecs ord:
– Blir det sämre och sämre kommer folk att protestera. Som vi gjort så många gånger förut.
Vill ”fixa till” polen
■ ■ ■
Jaroslaw Kaczynski är den reelle ledaren för det nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa. Han har sagt att han vill ”fixa till” Polen och behöver stöd av säkerhetstjänsten, statliga medier och rättsväsendet. Förra chefen för statliga antikorruptionsmyndigheten, dömd till tre års fängelse för maktmissbruk, har frigivits och utnämnts till samordnare för säkerhetsorganen.
En ny lag ger finansministern rätt att sparka och tillsätta högre chefer i public service-företagen för radio och tv. De högsta cheferna och styrelserna fick gå så fort lagen trädde i kraft.
Kaczynski anser att kommunistregimen för 26 år sedan fällde sig själv för att kunna fortsätta att styra i lönndom. Han har också sagt att Tysklands förbundskansler Angela Merkel kan ha fått hjälp till makten av den östtyska kommunistiska säkerhetstjänsten Stasi.
(Källa: Utrikespolitiska institutet och Guardian)