Pappa levde för andra - så som vi alla borde

Jennifer Wegerup

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-09-26

Jag tar på min svarta klänning och plockar bort ett vitt ögonbryn. Pappa ska begravas.

Hjärtat skall gro av drömmar.

Vinbergs kyrka är fullsatt. Från hela landet har folk rest för att ta farväl. Pappas gamla elever, vänner, kollegor, lagkamrater och många av dem han tränat i fotboll och basket under 40 år av ideellt arbete i små föreningar.

Blomsterbuden säger att de nog aldrig sett så mycket blommor. Prästen säger att vi har rätt att känna vrede mitt i sorgen, pappa var bara 71 år och frisk.

Annars är hjärtat armt.

I kyrktaket tindrar stjärnorna mot Guds djuplå himmel och skimrar ikapp med minnena. Söndags­skola. Skolavslutning. Jul­otta. Dop. Bröllop.

Vid kistan lyser döttrarnas och mitt hjärta av röda rosor, till pappa. Han som skrev i min poesibok att hjärtat ska gro av drömmar, Bo Bergmans allra vackraste dikt.

Alla i kyrkan, alla vi möter, talar om pappas godhet. Kiosktanten gråter, kassörskorna på Coop gråter, tjejerna hos hårfrisören gråter. Pappa pratade med alla. Och han lyssnade på alla.

Långt ifrån pengar och makt levde han så som vi borde leva, men få lyckas med. För andra, i det lilla, nära.

Det som blir kvar när all jordisk ära förgås.

I kyrkbänkarna ser jag gamla vänner som börjat gråna. Men alla är vi snällare, lugnare än då, när vi trodde att världen var vår att erövra.

Livet slipar kanterna av oss, guldet blir till sand och den rinner obevekligt i timglaset.

Det är också för den vissheten vi gråter.

Varje dikt, varje sång, väcker en värk utan bot.

”Jag är en liten gåsapåg från Skåne” och den gamla Eurovision-vinnaren ”Ein bisschen frieden”. En smula fred. Den spelade pappa ofta i sin röda bil när han hämtade­ barnen och mig vid flyget.

Vi sjunger ”Du gamla, du fria” vid graven. Där nere vilar nu sagor och poesi, en av de människor som älskade oss mest, villkorslöst.

Ett tidigt minne drar förbi, bakom tårarna: en stormig höstdag i fiskeläget Glommen. Jag var så liten att vinden tog tag i mig. Pappa lyfte upp mig och höll mig. Från hans famn kunde jag se havets oändlighet och skummande grå vrede.

Men hos honom var jag fullständigt trygg.