Lukten av kol gör mig lycklig
Den råa, fuktiga luften i Vilnius gör mig lycklig.
Den svaga lukten av kol gör mig lycklig.
De gamla livsfarliga balkongerna på husen som byggdes under Sovjettiden gör mig lycklig fast det borde vara tvärtom. Cementen som vittrar sönder gör mig lycklig, och säkerhetsdukarna bostadsbolagen spänt upp på fasaden så att lösa bitar inte faller ner på människorna på trottoaren.
På Venedigbiennalen hade de en gång en installation av gamla kinesiska klädskåp, lukten från starkt parfymerade cigaretter hade satt sig i träet och doften förde mig tillbaka till diset i Peking hösten 1975, cigaretterna man fick halsont av, och jag blev lycklig.
Jag minns den tunga lukten av kol och lågoktanig bensin och skarpa frätande tvättmedel och billiga cigaretter som sträckte sig från Berlin till Vladivostok, lukter som vittnade om underutveckling och ineffektivitet och vettlös miljöförstöring, och förtryck som ofta var skrämmande och ibland komiskt i sin infantilitet.
Jag minns de mörka, fuktiga kvällarna i Pristina och hur informationsministeriet i uppe Belgrad sa att jag var fri att fotografera allt utom militärerna som patrullerade gatorna och jag tog en smygbild av en soldat vars hjälm blänkte i gatlyktans sken, och någon hörde klicket och angav mig.
De förde mig till polishuset och jag sattes att vänta på ett kontor medan de framkallade filmen. En tv visade ”Moskva tror inte på tårar”. Filmen blev sned och grovkornig i rutan.
De återvände med bilden på soldaten. Det var en bra bild. De sa: Du lämnar Kosovo i morgon.
Jag ringde informationsministeriet i Belgrad och sa: Jag stannar.
De kontrollerade mig ett par gånger under dagarna som gick men lät mig i övrigt vara.
Jag minns den mörka, kalla morgonen och dimslöjorna som svepte som andar över landskapet när jag tog tåget norrut och det var bara jag och en äldre herre som klev på och jag minns inte att vi talade med varandra, jag minns bara atmosfären av trötthet och spänningarna under ytan, och lukten av kol.
Precis som jag minns Milovan Djilas i sin stora, tjocka kofta i lägenheten i Belgrad och hans vänliga blick och det goda turkiska kaffet som hans hushållerska ställde fram, det kaffe som serberna sedan kallade serbiskt och som jag tror ungrarna kallar ungerskt.
Men det skulle komma senare, när den gamla ordningen kollapsade och män som Djilas och Vladimir Dedijer och Frantisek Kriegel sedan länge var döda; män som hade varit med och skapat systemet med kolet, förtrycket och den komiska ineffektiviteten, och som sedan vände sig mot monstret de släppte lös.
Jag minns matsalen på hotellet i Moskva som tidigare hette Lux där de utländska kommunisterna som hade flytt från Hitler bodde och där de satt i sina rum och väntade på att en annan säkerhetspolis, Stalins, skulle föra dem till en plats utan återvändo.
Det visste jag inte då, att det var samma hotell, när jag satt i matsalen och en man tömde vattnet och blommorna ur en vas och skänkte i vodka och bjöd mig att dricka, och efteråt gav han mig ett äpple att bita i.
Jag minns den dävna lukten av plommonbrännvin som karlarna stärkte sig med till frukost på hotell Tranzit i Bukarest men jag minns ingen lukt av de två säkerhetspoliserna som kom till mitt rum och insisterade på att jag skulle läsa upp något jag skrivit.
När jag gläds åt den svaga koldoften i Vilnius vet jag att även den snart är borta. Den måste bort. Den försvinner som de tidigare namnen på gatan där jag vandrar: Sventojo Jurgio, Ulica Mieckiewicza, Adolf Hitler-strasse, Stalino prospektas, Lenino prospektas.
Nu heter den Gedimino prospekta.
Vi har alla våra madeleinekakor vars doft skickar oss tillbaka in i det förflutna. Och man blir lycklig, om man inte for illa på den tiden då framtiden bestämdes.