Var det det här vi drömde om?
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-29
Peter Kadhammar tillbaka i Prag, 30 år efter Charta 77
Jag flög ner till Prag för att återse några av min ungdoms hjältar och möttes av tingeltangel, ett bombardemang av struntmusik och oräkneliga butiker som saluförde krimskrams. I Egon Erwin Kischs födelsehus hittade jag ett museum för ”sexmaskiner” och en tiggare låg i tyst bön framåtböjd på grändens fuktiga kullerstenar med en keps mellan händerna. Jag såg ingen som skänkte några pengar.
Att man inte kan återvända till utgångspunkten vet jag. Men jag insåg inte att kontrasten till det förgångna kunde vara så brutal.
Första januari inträffar ett jubileum som ingen kommer att fira. Då har det gått 30 år sedan Charta 77 publicerade sitt första dokument i det som då hette Tjeckoslovakien. Chartan var en av efterkrigstidens märkligaste politiska rörelser i Europa. Den bidrog till att förändra världen.
Jag tänkte på detta när jag stod utanför mitt hotell på Václavplatsen och väntade på Karel. Lustigt nog hade jag hamnat på den enda platsen i Prag där tiden stått stilla. Hotellet var en vacker jugendbyggnad från 1905 men tiden frös under kommunisterna. Visserligen har den gamla ägarfamiljen fått tillbaka hotellet, men interna stridigheter har resulterat i att man inte kunnat renovera byggnaden eller modernisera rörelsen. Plastringen passade inte riktigt på toalettstolen. Min våning var nersläckt på kvällarna.
Frukostbuffén påminde om 1970-talets Östeuropa med dåligt kaffe och stenhårda ägg, och denna föda fick man tillgång till först när man visade en av portieren utfärdad biljett.
Karel kom nerifrån Gamla stan. Jag kände igen honom direkt. Somrarna 1978 och 1979 guidade han mig runt i Chartans värld. När Václav Havel satt i fängelse körde vi omkring i hans Lada.
Karel var en avhoppad student som försörjde sig på att putsa fönster. Han var ganska sorgsen och fåmäld.
Vi traskade runt i Prag och mötte den ena dissidenten efter den andra. Jag fyllde block efter block med intervjuer och säkerhetspolisen måste ha haft god kontroll på vad vi gjorde. Konstigt nog ingrep den aldrig.
I november 1989 stötte vi ihop som hastigast under revolutionen. Inte hade vi kunnat föreställa oss att kommunismen i Östeuropa skulle braka ihop på bara några månader.
Nu hälsade vi, ganska formellt tyckte jag, och gick ner mot kafé Slavia.
Charta 77 var egentligen ingen politisk rörelse. Den var en manifestation.
Första dokumentet var ett krav på att den tjeckoslovakiska staten skulle efterleva de lagar och konventioner om mänskliga fri- och rättigheter som den hade stiftat och anslutit sig till. Det var Chartans genialitet. Den opponerade sig inte mot staten eller kommunistpartiet. Den krävde blott att lagen skulle gälla.
– Det var ingen stor sak för mig att skriva under, sa Karel. Jag umgicks i kretsar där en massa människor tänkte som jag.
Medan vi banade oss väg i julträngseln förstod jag hur avlägsen den tiden var även för Karel.
– Det var som i Kunderas Varats olidliga lätthet.
Även för Karel hade kommunismen, och förföljelsen av honom själv och hans vänner, blivit så avlägsen att den lättast beskrevs med hjälp av fiktion.
– Vi var 20–30 fönsterputsare. Hälften var intellektuella som fått yrkesförbud efter den sovjetiska invasionen 1968. Två var före detta ambassadörer.
På Slavia var fönsterborden upptagna. Vi satte oss vid ett bord i mitten av lokalen och Karel beställde espresso och mineralvatten. Inte med ett ord sa han något om de gamla tiderna, att det var här chartisterna brukade hänga och att säkerhetspoliserna brukade häcka några bord bort. De gav sig aldrig tillkänna men var välkända.
Samtalet gick ganska trögt. Redan när jag hade ringt och bestämt träff kände jag att människor som jag betraktade som gamla vänner inte var självklart glada över att jag skulle komma. Mitt besök skulle ju bli ett slags bokslut, inte över en medborgarrättsrörelse för länge sedan, utan över privata öden.
I så måtto var frånvaron av sentimentalitet hos Karel befriande. Slavia är ett fint kafé i funkis med utsikt över Moldau, inget museum.
Sådana finns så många i Prag. På museet över kommunismen fann jag en liten avdelning om den demokratiska oppositionen. På en bild stod Vlasta Tresnak med gitarr.
Honom såg jag 1978 på en av de underjordiska konserter som Chartan – eller rättare sagt människor som undertecknat Chartan – ordnade. För att vara en underjordisk konsert var den lustig eftersom den inte kunde vara mer öppen: den genomfördes mitt på dagen på Moldau mitt inne i Prag. Vlasta satt i en båt och sjöng och publiken guppade i småbåtar runtom.
Några år senare mötte jag honom som landsflyktig i Sverige.
Någon hade sagt att Vlasta numera arbetar på en länsteater tio mil från Prag. Jag ringde och vi gjorde upp om att träffas, men Vlasta kom inte.
Speciella historiska situationer kan göra märkliga saker med människor. Den som är destinerad till ett vanligt, grått liv, det liv de flesta av oss lever, kan plötsligt få en roll där han eller hon bidrar till att förändra världen. Som Karel och Vlasta. Eller Zina.
Hon arbetade på sin magisteruppsats om persisk litteratur när hon skrev under Chartan. Följaktligen fick hon besked – av en docent – att hon kunde glömma både uppsats och akademisk karriär.
Hon tog anställning som servitris på en liten lunchrestaurang nära Václavplatsen. Restaurangen blev snart en samlingsplats för oppositionen.
När lunchgästerna hade gått satt Zina och hennes vänner och diskuterade nya dokument i Chartans namn, konserter, böcker, underjordiska tidskrifter som skrevs ut på maskin med hårda slag på tangenterna: med karbonpapper kunde man som mest skriva ut elva exemplar åt gången.
Ett skäl till att Charta 77 hade sådan ... tjuskraft ... var dess absoluta öppenhet och naiva ärlighet, dess stillsamma motstånd och goda humör.
Professorer putsade fönster. När vi satt på Slavia mindes Karel hur han tillsammans med några kunniga i latin hade putsat fönster på kongresscentret. Där testade en utländsk föreläsare högtalarsystemet genom att citera Cicero på latin, och när han stakade sig hjälpte fönsterputsarna honom att komma rätt.
Chartisterna var den tappre soldaten Svejk i realkommunismens Europa. Alla skulle vara överens om dokumenten, och varje dokument föregicks av månader av diskussioner. Det var ett skäl till att säkerhetspolisen lyckades dåligt med att infiltrera Chartan. Det fanns inte så mycket att infiltrera, och få informatörer orkade med de ändlösa diskussionerna, som ju ändå mest gick ut på att polisen borde följa lagen.
Vad hade det blivit av Zina om hon inte hade skrivit under Chartan? Kanske en professur i persiska på Karlsuniversitetet?
Hon tvingades – efter att ha blivit misshandlad av säkerhetspolisen –Ì´0;i landsflykt 1982, levde tio år i London, och nu försörjer hon sig som engelsklärare.
Jag mindes henne som en ständigt glad ung kvinna. Nu satt hon framför mig på en restaurang nere vid floden, en 56-årig dam med fina rynkor på överläppen, som berättade om sin låga lön och att hon snart måste lämna sin lägenhet. De nya marknadshyrorna gör det svårt att bo kvar.
Hon hade fortfarande lätt för att skratta, men det var inte längre ett skratt utan reservationer.
– Jag ångrade aldrig att jag skrev under Chartan, sa hon. Den gav mig frihet. De kunde förhöra oss, sätta oss i fängelse och hindra oss från att studera men Chartan befriade mig från rädsla. Jag behövde inte spela med i deras spel längre.
– Vad drömde du om?
– Ett normalt liv.
Charta 77 undertecknades av drygt 1200 personer. Rörelsen rymde alla tänkbara åsiktsriktningar, från revolutionära trotskister till höggradigt konservativa katoliker.
En av revolutionärerna var Petr Uhl. Han var också en av dem som bevakades mest intensivt. När jag skulle intervjua honom 1978 fick jag gå till en lägenhet och vänta. Efter en stund kom han. Som vanligt följdes Uhl av säkerhetspoliser och som vanligt väntade de utanför när han gick in i ett hus. Vi pratade i någon timme. Sedan gick han och säkerhetspoliserna följde efter. Efter ytterligare en halvtimme kunde jag lämna lägenheten.
– Det var som att gå ut med hunden, sa Uhl när jag besökte honom i hans hem på Londongatan. Jag hade alltid säkerhetspoliser efter mig, utom när Havel kom in till stan från sitt lantställe någon gång i månaden. Då kommenderades alla att bevaka honom.
Visst kan man skratta. Men Zina låstes en gång in på en klinik för veneriska sjukdomar och tvingades under 14 dagar genomgå läkarundersökningar som bara syftade till att förnedra och bryta ner henne.
Petr Uhl tillbringade sammanlagt nio år i fängelse. Nu satt han i en enkel fåtölj av böjträ och andades tungt. För några år sedan fick han cancer och läkarna opererade bort vänster lunga.
1977 hoppades han på en politisk revolution som skulle störta den byråkratiska diktaturen och skapa demokratiska arbetarråd, en ny socialism.
Han drömde om mer än Zinas ”normala” samhälle, han drömde om ett nytt slags samhälle.
Det var inget han förfäktade bland de andra. I Chartan fanns inga ”-ismer”.
Därför var den så stark. Rörelsen var så spretig att inte ens den som självklart borde skriva under gjorde det. Författaren Ivan Klima, som hade haft publiceringsförbud ända sedan 1970, undertecknade aldrig Chartan. Han vill inte sätta sitt namn under texter som någon annan skrivit.
1Ì´1;200 undertecknare motsvarade mindre än 0,1 promille av Tjeckoslovakiens befolkning. Chartan var aldrig i närheten av att vara en massrörelse, men antalet signatorer var fler än initiativtagarna ursprungligen hoppades på.
– Vi tänkte att om vi blev fler än 50 kunde de inte låsa in alla, säger Petr Uhl. Ursprungsdokumentet undertecknades av 242!
Oppositionens isolering kan illustreras av Ivan Klima. Han hade ingen teve, läste inte de tjeckoslovakiska tidningarna och lyssnade bara på de utländska radiostationer som störningssändarna inte rådde på.
På sätt och vis, säger han, var det inte så dumt.
– Vi levde i en egen värld, ett slags getto. Vi hade tid att läsa böcker och bilda oss. Havel, Pavel Kohout och jag fick royalties från utlandet. Andra kolleger fick ta anställning, men de valde arbeten som gav mycket fritid.
Det populäraste var att mäta vatten. En veckas jobb, två veckor ledigt.
Han säger att under den gamla regimen var man tvungen att definiera sig i förhållande till systemet. I dag följer man det. ”Så är det i hela västvärlden. Samhället i dag är mer konformistiskt. Allt handlar om shopping. Fånig underhållning.”
Klima är 75 år och det kan låta som en gammal mans gnäll. Han säger att nu för tiden är det nästan omöjligt för en författare att leva på sina böcker.
Petr Uhl är 65 år och klagar över att ungdomen inte aktivt bekämpar ondskan.
Så detta är bokslutet över kampen och offren? Det var bättre förr?
När jag hade intervjuat Uhl for jag till Gamla stan. Jag åt middag med en resebyrådirektör som berättade att man väntar 200 000 turister över nyår.
Prag är ett resmål i klass med Venedig men här lockar billig öl och billiga horor lika mycket som arkitekturen.
Ivan Klima klagade över att man inte kan röra sig i Gamla stan längre. Och som priserna rusat i höjden! Klima samlar på gamla tryck, men kartor som man tidigare fick för en billig penning kan i dag kosta 100 000 tjeckiska kronor.
När jag gick tillbaka till hotellet mötte jag damer som lockade med nattöppna kabaréer.
Jag tog emot lapparna och tänkte på Karel och Zina. I högtidstal skulle man säga att de offrade sin ungdom för sanning och demokrati. Vad fick de för det?
Zina tvingas lämna
– Det blir alltid debatt, sa hon. ”Varför skrev du under? Det tjänade inget till!” Det är obehagligt. Jag vill inte argumentera. Det är inte värt det.
Karel, som hade försörjt sig som fönsterputsare, blev efter revolutionen chef för tjeckiska passpolisen. Om han var duktig på den posten vet jag inte, men efter några år befordrades han snett åt sidan och fick en tjänst på inrikesministeriet, och efter ytterligare en tid fick han sparken.
Nu säljer han försäkringar.
Han sa att det inte går särskilt bra men att han inte kan skylla på någon annan än sig själv. Jag frågade om hans fru.
– Hon vill nog inte vara med i tidningen, sa Karel.
Han var motståndshjälte, tänkte jag. Nu är Karel pinnebergare.
Här kunde berättelsen om Charta 77 sluta, med en suck över historiens gång.
Men varken Karel eller Zina önskar en sekund tillbaka av det förflutna.
– Det var ett samhälle som förvred folks hjärnor och ryggrad, säger Zina.
– Självklart är jag nöjd med mitt liv, säger Karel. Samhället? Inget är svart eller vitt. Det kommer att ta ett par tre generationer innan demokratin får fäste.
Ivan Klima skriver, som han alltid gjort. I vår publicerar han en ny roman som han ”hoppas finner läsare”.
Petr Uhl resonerar om historien och relationerna i samhället och utbrister plötsligt:
– Det där är ju marxism! Jag är fortfarande marxist!
I de senaste parlamentsvalen ställde han upp för De gröna men kom inte in.
Han säger att Tjeckien i stort är ett anständigt land. För vanligt folk har det aldrig funnits bättre samhällen än de västerländska demokratierna.
Historiens höjdpunkt är små struntländer som Tjeckien och Sverige, med medborgerliga fri- och rättigheter, hyfsade skyddsnät och hygglig utrikespolitik.
Herre Gud – tingeltanglet jag mötte var kampens mål och historiens högsta stadium!
År för år i Tjeckien
Peter Kadhammar
