Finns det någon som inte vill förgifta mig?
Om man sväljer tuggummit ligger det kvar i magen för evigt. Så sa vi på min skolgård och det var ungefär på samma sätt som vi pratade om vad från kiosken som man kunde “få cancer” av. Inte helt på allvar, mest som ett sätt att skoja, skrämmas med det som var omöjligt att motbevisa.
Femton, tjugo år senare så vet vi: för några dagar sedan hamnade till slut aspartam på världshälsoorganisationen lista över carcinogena ämnen. Våra läbbiga barnskämt var inte tagna ur luften – man “får cancer” av lightläsk, jodå, “possibly”, iallafall. Cola Zero är ett av Sveriges och världens mest sålda livsmedel, om det nu kan kallas det, och ändå är det självklart att ingen är förvånad. Miljontals liter senare men vi visste kanske, allihop, hela tiden?
Jag utgår iallafall från att allt med en komplicerad innehållsförteckning är om inte livsfarligt, så iallafall rätt dåligt. För Livsmedelsverket uppmanar oss nu att slänga alla plastleksaker från när jag var liten, medan de var i våra munnar sa de inget. De ligger efter, förbuden och avråden har inte en chans att komma ikapp alla giftiga, fiffiga innovationer och smarta, hormonstörande genvägar som producenterna tar.
Behövde min föräldrageneration vara lika skeptisk som vi är? Antagligen, både neurosedyn-skandal och DDT-förbud hade man vetat om länge redan då. De kanske, precis som vi, hade en molande aning om att något var för billigt eller för “bra”, men då fanns inte forskningen att stödja känslan på. Det giftiga i livsstilen blev därför alltid en fråga om intuition, om känslor som går att avfärda som hippiefasoner eller hypokondri.
Min och alla andra barns dieter bestod alltså till lika delar av nitritsprängda köttprodukter (det magcancerframkallande ämnet som gör att baconet i trågen ser aptitligt rosa ut istället för grått) och glyfosatdoppade sädeslag (växtgiftet som fortfarande inte är helt förbjudet inom EU, men av goda skäl nog blir det i december). Drack vi cancerläsken? Så ofta det bjöds. Drogs vårt dricksvatten genom rör av pe-plast, sådana som släpper ifrån sig organiska kolväten? Säkert!
På Tiktok kallas vi almond moms. Mammorna i min generation som försöker bryta kurvan av ohälsa och förgiftning, som idisslar ekologisk grönkål och (eftersom vi läst viktiga artiklar om hur akryltextil släpper plaster i havet och att bomullsindustrin förgiftar kvinnor och barn i Sydostasien) klär oss i ofärgat linne. Vi misstror allt, av goda skäl. Är kappan på Myrorna inte uppäten av djur har den antagligen naftalen i fickorna, har äpplet inte ruttnat än borde det nog inte ätas över huvud taget.
När det visar sig att de flesta barntandkrämer innehåller titandioxid går nyheterna som ett smatterband genom våra flöden. För vissa kanske det handlar om sjukdomsskräck, för mig är det mer ilska än noja.
Jag hatar dem, alla jävlar som bokstavligen lurar i barn gift för att nå något kortsiktigt internt mål. Jag hatar dem för gifterna men också för vem de gör mig till. Alla googlingar som jag hoppas ska vara slöseri med tid men som tyvärr visar sig vara värda besväret. “Visste du att …” säger jag, och berättar att en trendig badrumsrenovering innehåller både allergiframkallade emmissioner och carcinogena hartser. Jag har vant mig vid de trötta blickarna jag får till svar. De vet, egentligen, de orkar bara inte göras till ännu en misstroende mandelmamma. Jag hade lika gärna kunnat säga att tuggummin stannar i magen.