Staten försökte först – nu lurar kändisarna på oss dåliga viner
Vin och politik hör ihop på mer än ett sätt, särskilt i Sverige. Fram till 1950-talet var Sverige en typisk representant för det nordiska brännvins- och ölbältet. Som Ryssland och Island fortfarande är i hög grad och som Finland och Norge också är i viss grad.
Men svenska staten beslöt att ändra på detta och göra medborgarna till vindrickare med hänvisning till bättre folkhälsa. För det ändamålet skapade det statliga monopolet Vin & Spritcentralen två något bisarra vinförfalskningar. Den första var Beyaz (”vitt vin” på turkiska) och den andra var ett rödvin tillverkat på spanskt material, oklart vad, som kallades Parador. Båda vinprodukterna var avsedda enbart för svenskar och existerade inte i vare sig Turkiet eller Spanien. Affärsidén byggde på hög alkoholhalt och mycket hög sockerhalt för att få bukt med den svenska föreställningen att vin var ”surt”.
Vin & Spritcentralen var världens största kund och kunde utan svårighet få såväl turkar som spanjorer att förnedra sig att delta i detta politiskt vällovliga skojeri.
De två statliga torpederna Beyaz och Parador – äldre läsare kommer nog svagt rodnande ihåg dessa ”viner” – sattes in med kraft och snart med stor framgång mot det försvarslösa svenska folket. Konsumtionen av vin steg och brännvinsförsäljningen minskade, precis som avsett. I ett andra steg lanserades påhitt som ”tyskt och österrikiskt lantvin” med något lägre sockerhalt. Och så fortsatte folkdressyren.
På 80-talet hade svenskarna reformerats till vindrickare som nästan alla andra. De falska vinerna försvann. Men eftersom detta var de uppstigande direktörernas tid uppstod nu vinsnobberiet. Direktörerna hade också bytt kultur och började stoltsera med dyrt vin som markör i klasskampen.
Det väckte starka aggressioner som finns kvar än i dag. Dyrt vin (över 150 kronor) uppfattas som en överklassföreteelse. Själv behöver jag bara nämna två vinmärken i en roman på 475 sidor för att medelklassrecensenterna ska få tuppjuck av ilska. Vin är inte bara politik, det handlar också om starka känslor och irrationella föreställningar om att vara ”inne”.
När Aftonbladet bad mig prova ett hemligt urval kändisviner kom det som en total överraskning. Jag har alltid hållit mig borta från företeelsen. Nå en gång tvingades jag smaka på ett rödvin av märket ”Per Morberg” i en tevestudio. Det var oroväckande bra, vilket jag omedelbart förträngde.
Psykologin bakom detta förhållningssätt till kändisviner är inte särskilt svårförståelig. Det förefaller närmast självklart, för det första, att ett kändisvin måste bestå att något mer eller mindre suspekt italienskt vin som i vanliga fall skulle kosta 70 kronor, men som med kändistillägg åker upp till 99 kronor. Och det verkar ju som ett dumt köp. För det andra har jag svårt att förlika mig med tanken att en Blondinbella, eller andra ”influencers”, bloggare och rappare under 30 års ålder, skulle kunna rekommendera mig ett vin efter mina sextio år i övning. Jag var alltså på goda, och kanske en del mindre goda, grunder helt obekant med ämnet när jag fick uppdraget att prova åtta exempel på denna affärsidé. Men jag tog saken på allvar, gjorde mitt bästa och googlade ingenting innan betygsättningen var avklarad.
Men googlade gjorde jag alltså i efterhand. Och en del upptäckter på området visade sig då högst förbluffande:
Det finns ett hundratal mer eller mindre kända kändisar som kränger vin. Det säljs vid det här laget över tre miljoner (3 000 000!) liter kändisvin om året. Och för somliga måste det vara en lysande affär. Laila Bagge sålde 850 000 liter år 2016. En tjuga per flaska blir åtskilliga miljoner i kändistillägg. Rapparen Petter omsatte vin för 71,4 miljoner kronor år 2015.
Den allra största andelen kändisviner är som man kunde vänta italienska billighetsviner som borde kosta 50-60 kronor men som kändisarna pedantiskt noga placerar i prisläget strax under eller över 100 kronor. Där går svenskarnas psykologiska gräns mellan prisvärt och dyrt vin. Affärsidén är enkel.
Vinkännarna har ingen chans på topplistorna mot icke-kännare som Carolina Gynning och Ernst Kirchsteiger (som båda ingick i mitt testuppdrag). Carl Jan Granqvist hamnade år 2015 på plats 25, Leif Mannerström på plats 31, Erik Lallerstedt på plats 47 och så vidare.
Ett upprörande geschäft och lurendrejeri alltså? Ja, men inte enbart. Även om de flesta vinerna i kändisligan kan förmodas vara billig skit avsedd att i första hand lura unga kvinnor så finns det märkligt nog en del bra viner i denna snårskog.
Och därmed tillbaks till politiken. De oerfarna vinkonsumenter som luras köpa vin av märken som ”Kirchsteiger” och ”Gynning” försätts i samma läge som en gång svenska folket inför Beyaz och Parador.
Fast nu är det inte längre staten som lurar på oss vin. Verksamheten har som allt annat privatiserats. Men om ”marknaden” fungerar som högerpartisterna påstår kommer Gynning (Beyaz) och Kirchsteiger (Parador) och deras likar att rensas ut ju mer folk lär sig? Sådan är den kapitalistiska teorin.
I praktiken blir det nog annat. Allt fler unga människor som egentligen inte är vindrickare kommer att börja dricka på sina ”influencers” inrådan. Det statliga projektet på 50-talet var avsett att minska alkoholintaget (mer vin, mindre brännvin) och förbättra folkhälsan. Det moderna privatiserade projektet är enbart avsett att öka vinkonsumtionen, främst hos unga. Och därmed försämra folkhälsan. Men öka privata ”entreprenörers” vinster. Sådan är kapitalismen.