Den nya terrorlagen inskränker vår frihet
Det kommer, dessbättre, inte bli förbjudet att vifta med PKK-flaggor.
Men vår frihet har inskränkts för att bereda väg för den nya terrorlagen.
Det har nog inte undgått många att Tobias Billström i en intervju i turkisk tv mullrat om att Sverige förbättrar sin förmåga att bekämpa terrorism och nämnt viftande med terrororganisationers flaggor som exempel på ett beteende som kan bli olagligt.
Utrikesministern ljuger, påstår vissa medan mer välvilligt inställda representanter för kommentariatet hävdar att uttalandet var korrekt, om än möjligen en smula otydligt.
Jag nöjer mig med att konstatera att Ulf Kristerssons beskrivning av kriminaliseringen av deltagande i terroristorganisation i P1 på måndagsmorgonen innehöll nyanser och en träffsäkerhet som Billström saknade i sitt resonemang.
Någonting säger mig att det har krishanterats på statsrådsberedningen och att någon lagklok figur har briefat statsministern om vad den nya lagen går ut på.
Alldeles okomplicerade är inte dessa paragrafer, men innan jag försöker mig på att förklara vad detta är för ett stycke juridik finns det anledning att rekapitulera händelseförloppet som har lett fram till nuvarande situation.
Det var inte utan stolthet som justitieminister Morgan Johansson i februari 2019 presenterade vad han beskrev som den största förändringen av terrorlagarna på 20 år.
Terrorism skulle för femtioelfte gången bli lite mer kriminellt än vad det redan är, den här gången genom att det skulle bli brottsligt att delta i en organisation som mördar och spränger av ideologiska skäl.
Men Lagrådet, den myndighet som granskar nya paragrafer innan de träder i kraft, varnade för att en sådan lag skulle bryta mot en grundlagsfästa föreningsfriheten.
En slutsats som inte borde ha kommit som en överraskning. Tidigare utredningar om att göra det kriminellt att tillhöra Hells Angels och liknande organisationer hade slängts i papperskorgen därför att ett sådant förbud ansågs stå i konflikt med grundlagen.
Regeringen gick fram med en bantad och omarbetad lag om samröre med terrorgrupper som började gälla i mars 2020.
Samtidigt arbetades en ny lag om deltagande fram. Ett förslag landade på justitieminister Johanssons bord i april i fjol.
Tanken är att kriminalisera handlingar som hjälper en terrorgrupp i dess verksamhet. Sköta hemsidor, hyra bilar, ordna bostäder, ta hand om barn, vad som helst som understödjer dåden.
Att vifta med en flagga? Nix, det framgår uttryckligen av förslaget att sympatier med en terrorgrupp inte är tillräckligt.
Det ska vi vara tacksamma för. En demokrati som inte tillåter åsikter som de flesta inte delar är inte en demokrati värd namnet.
Kristersson var hyfsat rätt på bollen i radio i morse. Viftandet är inget brott, men kan vara ett tecken på deltagande.
En betydligt viktigare fråga än hur ministrar formulerar sig är dock vad den nya lagen får för konsekvenser.
Väsentliga begrepp som ”deltagande” och ”terrorism” är inte riktigt definierade i förslaget.
Man behöver inte vara överdrivet dystopisk eller gnällig för att se framför sig ett sluttande plan och konflikt med Europakonventionens grundläggande fri- och rättigheter.
För att kunna stifta den här lagen var det, som sagt, nödvändigt att göra inskränkningar i grundlagen.
Detta trots att terrorism redan är kriminaliserat på längden och tvären och på alla möjliga och mindre möjliga sätt.
Är verkligen de nya paragraferna nödvändiga?
I en framtid vi inte vet mycket om kanske ett auktoritärt styre gnuggar händer över denna lag.
Dörren är öppnad till att förbjuda deltagande i fullt legitima verksamheter.