De Stora Böckerna dödade min läslust
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Men åååh, säger Rebecca irriterat.
Sedan himlar hon med ögonen. Sådär som man gör när man är tretton, snart fjorton, år gammal.
Min lillasyster har precis visat mig en bok med titeln ”Godnatt, mister Tom”, som hon har fått i uppgift att läsa i skolan.
Jävla skitbok, mumlar hon.
Jag bläddrar lite i den tummade pocketboken.
Det verkar vara en alldeles förträfflig liten roman om livet på den engelska landsbygden under andra världskriget.
Och vem minns inte skoltidens aldrig sinande törst efter att få fördjupa sig i det engelska 40-talets landsbygd?
Eller kanske inte.
Läslust är svår att skapa. Skolminister Jan Björklund (fp) verkar vara övertygad om att vägen dit är en litteraturkanon. Planen är att Svenska akademien då ska utse ett tjugotal svenska klassiker som skolan sedan kör ned i halsen på eleverna.
Jag kan inte tänka mig ett mer effektivt sätt att döda läslusten.
Själv läste jag Strindberg. För att man skulle. Jag förstod inte ett ord. (Även om det tilltalade min förljugna självbild att kunna droppa Strindbergcitat.)
Och jag försökte traggla mig igenom Stig Dagermans ”Bränt barn”. Det slutade med att jag tankade hem en recension från nätet.
Den Stora Litteraturen sa mig ingenting om mitt tonårsinferno.
Ingenting om varför allt kändes som det kändes.
Ändå fanns de där.
Orden som kunde ha varit en flykt bort från den inskränkta jävla hålan och hon som satt i bänken framför med lågt skurna blåjeans. Ord som kunde ha viskat i mitt öra att jag inte var ensam, att det fanns en värld bortom Jocke i 8A som slog mig på överarmarna varje gång jag gick till matsalen. Ord som räddar en trettonåring.
Jag inbillar mig att det på tio år inte har blivit ett dugg mindre förvirrande att vara tretton år gammal.
Därför kan det inte betonas nog tydligt:
Tjugohundratalets trettonåringar ska läsa böcker om tjugohundratalets trettonåringar.
Svårare än så är det inte att skapa ett intresse för böcker.
Men under tiden stretar trettonåringen, som snart blir fjorton, vidare med en alldeles förträfflig bok om 40-talets engelska landsbygd samtidigt som hon himlar med ögonen bakom det enorma tygburr som utgör hennes första palestinasjal.
Litteraturkanon, som sagt.
Men åååh.