Jag gråter för jag vill inte bli en av dem

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det regnar ute och det låter som sommarregnet som slog mot Eriks båt. Minns du? Det var 16 år sedan i augusti. Efteråt stod vi uppe på däck, och det var ett sådant där regn som värmde, och solen hade inte börjat gå upp.

Vi ville inte väcka de andra, men vi hade antagligen redan hållit dem vakna hela natten. Jag såg det på Linas blick när vi åt frukost.

Jag såg oss. Och vi såg så bra ut. Så avundsvärt löjligt lyckliga. Och allt var alldeles gratis. På den tiden var allt gratis.

Inga jävla hus, och ingen bil med blinkande servicelampa och inga bråk om vem som skulle gå till jobb-et när ungarna var sjuka. Jag gömde inte mina nya klänningar underst i min byrålåda, jag triumferade framför dig.

Jag hatade alla dina ex-flickvänner, och jag tänkte att de aldrig hade förstått dig. Inte som jag. Jag förstod dig. För jag var 21 år. Och du var äldre.

Du sa att du längtade tills vi kände varandra med alla varandras fel och brister, och jag ringde till min kompis och frågade vad jag skulle göra ”för jag har ju inga fel och brister, och nu förväntar han sig att jag skall visa dem för honom”. För jag var 21.

Nu speglar jag mig i dig, och det är bara att välja. Bland alla mina fel och brister. Och jag vet att det antagligen är samma sak för dig.

Jag älskar dig, men jag hatar oss. Alla anklagelser och all ilska och alla oförätter och all rädsla som gör att vi hade kommit varandra närmare om vi hade varit två främlingar på ett hotellrum som bara pratade.

Jag önskar att jag var den där främlingen på ett hotellrum.

Att jag kunde fråga dig hur du mår. Att du kunde svara mig. Ärligt.

Jag minns 21-åringen i fåtöljen som levererade livssanningar utan att ha levt.

Som satte på Tom Waits, och sa till dig att huvudsaken är att man har samma humor i ett förhållande, för då kan man i alla fall skratta åt eländet efteråt. Så jävla dumt. Det finns inget att skratta åt.

En stafettärlighet.

Jag vet inte var du är. Jag har letat efter dig överallt.

Jag ser att du är skräckslagen, och att du tror att du har tappat bort mig. Men jag är här.

På fyra centimeters avstånd, med ett ingenmansland emellan oss med en jävla massa taggtråd och dygnet runt bevakning från två håll.

Jag gråter när jag ser ”Revolutionary road” och jag gråter när jag ser ”Himlens hjärta”. Jag trodde att ”Himlens hjärta” var en jävla skitfilm.

Men jag gråter hela tiden, för jag vill inte bli en av dem. Och det är det bästa jag har sett sedan ”Scener ur ett äktenskap”.

Boken ”Vi i villa” var däremot en kass bok, stereotyperna behöver inte uppfinnas, de finns där jämt.

Vi har blivit dem. Trots att vi precis som April och Frank behöver tro på att vi är unika. Fucking special som Radiohead sjunger.

Att vi skulle bli paret på ”Revolutionary road” som skulle vara lite mer än paret på ”Revolutionary road”.

Jag promenerar längs villagatan på väg hem från dagis, och vet att vi inte är unika eller speciella på något sätt.

Jag går på Ica och handlar och torkar tårar med baksidan av handen. Och jag tänker att det är konstigt att man nästan aldrig ser folk som gråter. Utomhus.

Och undrar hur många som gråter inomhus. Där man inte kan komma åt att trösta.

Jag sms:ar och skriver att jag saknar dig, och att jag önskar att vi kunde sitta uppe hela natten och bara prata.

Jag skulle berätta saker för dig som jag aldrig har berättat för någon annan, och du kunde berätta om ditt liv för mig.

Du skriver ”Ja. Jag kommer”.