I kväll håller jag på lilleputtarnas land
Fredagens fotbollsförlust mot Ungern sved i folksjälen. Oscar Wendt släpades i tjära och fjädrar, lagledningen idiotförklarades och landet försattes i trauma (eftersom vi inte har så mycket annat att bekymra oss över).
Men det kunde ju ha varit tusen gånger värre. Vi kunde ha varit San Marino.
Snacka om ett landslag som det är synd om.
I kväll blir de tilltvålade av Sverige. Enda osäkerhetsmomentet är om resultatet blir en- eller tvåsiffrigt. För chansen att San Marino vinner är lika stor som att kardinalkollegiet väljer Zlatan till ny påve.
Enda gången som San Marino slagit Sverige var då deras U21-lag vann med 3–0 utan att göra mål. San Marino tilldömdes seger på walk over då Sverige hade en avstängd spelare i laget. På riktigt har man bara vunnit en enda match, 1–0 mot lilleputtkollegan Liechtenstein.
I EM-kval har San Marino spelat 46 matcher och förlorat samtliga. Med en målskillnad på 100–6. Landets absoluta nollpunkt var kvalmatchen mot Tyskland 2006. Stryk med 13–0.
Fatta att jag kommer att heja på San Marino i kväll.
Inte för att jag vill att Sverige ska förlora. Utan för att man bara måste beundra San Marino. Alltid uträknade, alltid slagna – och ändå med skön fighting spirit.
San Marino är ett skojland, en liten fläck på den italienska stöveln. Med sina 28 000 invånare är det jämnstort med Åland. Eller Gislaved. Eller Ronneby. I huvudstaden bor 4 493 invånare och i kväll går de man ur huse och viftar med den pråliga flaggan – trots att de vet att det är lönlöst.
Det finns en kaxighet och en säregenhet hos San Marino, med åtskilliga små utropstecken i historien. Som när de av misstag blev bombade av brittiska flygvapnet som fått för sig att tyskarna tagit över landet. 35 sanmarinier förlorade livet i den ojämna matchen. Samtidigt gav de under kriget skydd åt över 100 000 flyktingar undan nazisterna.
Eller som när man skulle genomföra demokratiska val efter 20 år av fascistiskt styre. Då slog man till med världens första demokratiskt valda kommunistiska regering. Och så sent som mellan 2006 och 2008 regerades landet av kommunistpartiet – samtidigt som man har en levnadsstandard i klass med Schweiz.
Landet styrs – precis som Miljöpartiet – av två ledare samtidigt, varav den ene sitter i rullstol.
Så jag säger det igen.
Heja San Marino!