Skyttedal bevarade minnet på hämndhyllan
När utstuderad elakhet blivit Kristdemokraternas skarpaste särdrag har partiet vandrat långt från sitt ursprung.
I begynnelsen var KDS (Kristen Demokratisk Samling), en enfrågerörelse som uppstod inom Pingstkyrkan för att bevara kristendomens monopolställning i den svenska skolan. När rörelsen ombildades till politiskt parti och den godmodigt snälle Alf Svenssons långa partiledarskap tog vid utvidgades förstås det politiska programmet med kristna godhetsideal, givmildhet mot de fattiga, utökad u-hjälp, förbättrad sjukvård och dylikt som går att hänföra till den kristna religionens centralgestalt, ”den för över adertonhundra år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus från Nazareth” som August Strindberg skrev (och åtalades, men frikändes).
Under nästa partiledare, den milt humoristiske Göran Hägglund, fortsatte partiet i detta liberala spår. Man blev inte, till skillnad från alltför många kristna politiska rörelser, särskilt i USA, något utpräglat högerparti. Intet ont (kritik är något annat) ord kan sägas om Göran Hägglund, lika lite som om företrädaren Alf Svensson.
Det var då det, före den förvandling som nyligen (19 mars) precist och djärvt beskrevs av SvD:s politiske skribent Henrik Torehammar:
”Det parti som en gång kändes som en vithårig farbror, en som gav dig en darrig handklapp och riktade världens mest kärleksfulla blick rakt in i din själ – och förklarade att du skulle hamna i helvetet på grund av sodomi.
Det blev en Pridetågsdansande snyggotjej, som flirtigt i cocktailklänning föreslår att bomba u-länder.”
Tre personer som varit centrala i KD:s förflyttning från snäll liberalism till elak kristen USA-höger och trängt ner partiet i det minimala utrymmet mellan M och SD är Ebba Busch, Johan Ingerö och Sara Skyttedal, alltså de tre huvudrollerna i KD:s senaste skandallustspel.
Ebba Busch är den som hittills utmärkt sig mest för sin råa elakhet, så fjärran från sina företrädare på partiledarposten. ”Med berått mod”, alltså avsiktligt och överlagt, skulle sossarna ha tagit livet av tusentals äldre medborgare under pandemin, en gammal man som förtvivlat ångrat en husförsäljning skulle beslutsamt drivas inför rätta under en skur av okvädningsord som ledde till att Ebba Busch drog på sig en dom för grovt förtal. Men vann målet. Och hon menade därefter att polisen borde ha ”skjutit skarpt” mot upploppsmakarna under de av Rasmus Paludan framprovocerade påskupploppen. ”Skjuta skarpt” in bland demonstranter, eller huliganer, innebär att döda ett okänt antal medmänniskor. Vilket Ebba Busch visste mycket väl. Hon hade just avlagt jägarexamen och poserade lustfyllt med vapen i partiets reklamfilmer under valrörelsen. När hon på nära håll skadsköt en dovhjort rörde hon inte en min annat än av stolt förtjusning.
Samma brutala sinnelag visade Sara Skyttedal när hon framkallade sexskandal för att hämnas på partisekreteraren Johan Ingerö.
Bakgrunden är en suparfest i KD:s ungdomsförbund för knappt nio år sedan. Skyttedal uppgav att hon i godan ro sov i en säng med två partikamrater utan att något ofrivilligt ägde rum. Men som ormen i paradiset dök dåvarande pressnissen Ingerö upp under natten och skulle därvid ha tafsat inte mindre än tre gånger på Skyttedals lår.
Det kan mycket väl vara sant. Värre händelser än så lär ha inträffat på politiska ungdomsförbunds alkoholsponsrade efterfester.
Men Skyttedal bevarade minnet på hyllan för möjliga framtida hämndredskap. Och när nyblivne partisekretaren nio år senare på partiledare Buschs order, ringde Skyttedal för att uppmana henne att inte framhärda i SVT:s ”30 minuter” i sin extrema linje i narkotikapolitiken (exempelvis fritt hasch) tappade Skyttedal besinningen: ”… då mannen på nytt gick över en gräns. Inte ens i närheten av den för åtta år sen.”
Trots det beslöt Skyttedal att det var dags för hämndhyllan och att förgöra partisekreteraren medelst polisanmälan för sexuellt trakasseri.
Hon bör ha varit väl medveten om att en sådan anmälan inte skulle få någon som helst rättslig effekt. Eftersom den eventuella tafsningen preskriberats redan efter fem år. Men en förödande social effekt skulle bli ofrånkomlig. Nämligen enligt den ordning som uppstod efter de tre åren med metoo, att ung kvinnas polisanmälan om sexbrott alltid är sann. Alltså måste partisekreterare Ingerö omedelbart sparkas, eftersom han stämplats som sexförbrytare. Sparkningen genomfördes prompt av Ebba Busch, fast hon ljög om anledningen, konstigt nog.
Och därvid återställdes ordningen och friden i det lilla särskilt elaka partiet?
Fan tro’t. Glad blev Han nog i alla fall.
För övrigt anser jag att…
… det finns övertygande och starka skäl att förbjuda kusinäktenskap i Sverige. Trots att det är ett förslag som förekommer i Tidöavtalet.
… det är gåtfullt hur Heinrich Himmlers och de andra nazisternas hårmode har kunnat återuppstå i vår tid, kort snagg runt tinningar och nacke. Vilket är då värst? Att de unga modelejonen vet, eller inte vet varifrån frisyren kommit?