Den som inte tror på domedagen har ett bättre liv
Elpriserna höjs, räntan går upp, börsen sjunker. En trippelsmocka som kan sänka den mest stabila pensionärsekonomi.
Krig i Ukraina och klimatförändringar som får slagregnen att spola bort stora bitar av parken utanför mitt fönster.
Jag biter ihop och kämpar på. Gör så gott jag kan.
”När spricker bubblan?”, ”Det tredje världskriget kan starta när som helst”, ”Vår civilisation går mot en kollaps” är rubriker som flimrar i flödet när jag skriver detta.
Läsaren Kalle, 75, mejlar om uppväxten med en religiös mor som ständigt sa ”domedagen är nära”. Hon var beredd på undergången i 50 års tid.
Min man, 70, var som barn livrädd för kärnvapenkatastrofen. Världen kunde när som helst gå under i ett fruktansvärt krig mellan USA och Sovjetunionen.
Själv trodde jag att pandemin var slutet på världen som jag kände den. Ekonomin skulle kollapsa, en stor del av befolkningen dö och sjukvården bryta samman.
Det jag krasst kunde konstatera när viruset blivit mindre farligt, vaccinet kommit och behandlingarna förbättrats, är att de som hade större tilltro än jag till mänsklighetens förmåga att bekämpa covid-19 var vinnarna.
Den som inte trodde på domedagen sparade en massa tid och energi och hade ett bättre liv. Man kan inse fakta och arbeta för förändringar utan att drabbas av panik.
Anna Lindh, då 28 år gammal, beskrev i sitt tal på Olof Palmes begravning 1986 som tiden då ”ångesten över ett hotande kärnvapenkrig växer och när många unga ser med fruktan på framtiden”.
Att ungdomen inte har någon framtid har jag hört oavbrutet sen jag blev tonåring på 60-talet.
Det har omväxlande berott på kärnvapen, Vietnamkriget, arbetslösheten, droger, aids, terrorattacker - eller på att världen skulle gå under vid millenieskiftet. Alltid med samma slutsats: det finns ingen framtid.
Dessa decennier av ångest över en värld som envisas med att aldrig gå under - vilket slöseri med tid och kraft. De som trott på framtiden är vinnarna.
I dag har ungdomen fortfarande inte någon framtid, enligt oräkneliga artiklar, debattinlägg och krönikor. ”Det är värre än du tror - åtta sätt jorden kan gå under på” som det står i en rubrik.
Enligt en mer sansad artikel i Ny Teknik har människan haft känslan av att jorden håller på att gå under ”i tusentals år”. Det beror på att katastrofer har större inverkan på psyket än långsamma förbättringar.
Jag tänker på min pappas miljöengagemang från 70-talet och de oräkneliga människor som gjort som han. Miljörörelsen har arbetat hårt och framgångsrikt i decennier. Men det talas det inte längre om. Allt är bara katastrof.
Någon invänder att katastroftänkandet är nödvändigt för att väcka människor. Jag säger emot.
Det är ett stort ansvar att ta på sig att svartmåla världen för alla de unga som växer upp och inte har samma perspektiv bakåt som äldre har. Vi som har sett katastrofscenarier komma och gå, samtidigt som livet har blivit bättre.
Jag är optimist när det gäller mänsklighetens framtid. Vi är korkade, och gör en massa fel. Men vi har förmågan att bättra oss.
- Den extrema fattigdomen i världen har minskat stort de senaste decennierna. I dag lever runt 690 miljoner människor i extrem fattigdom. Detta kan jämföras med 1,9 miljarder år 1981. (Källa: Unicef).
- Läskunnigheten bland 15-24-åringar har under de senaste 20 åren ökat från 83 procent till 91 procent. Antalet unga som inte kan läsa i världen har minskat från 170 miljoner till 115 miljoner. (Källa: Unesco).
- År 1950 födde den genomsnittliga kvinnan i världen fem barn. Siffran har mer än halverats och 2021 låg den på 2,3 födslar per kvinna. Befolkningen i världen ökar till 10,4 miljarder 2086, sen minskar den. (Källa: FN).