Vi åt krämig getostsallad – de osäkrade skinnbörsarna
Tre kilometer kurvig landsväg ligger mellan mitt barndomshem och närmaste busshållplats.
Tre kilometer måste du falla genom tjockt vatten innan du når Titanics vrak.
Tre kilometer och femhundra meter lång är farleden mellan Helsingborg till Helsingör och jag vet att det låtar ologiskt men vägen tillbaka är exakt lika lång. Men inte fullt så trivsam.
Sa jag fullt? Det var knappt med flit.
Det var glada människor uppför rulltrappan, det var biljett tur och retur och det var soligt och september. Vi skulle till Louisiana, vi hade trenchcoats i temperaturen mellan varm höst och svensk oktober. Paren i sextioårsåldern med små vagnar och rullväskor hade andra affärer och när vi reste tillbaka snubblade de med bröstkorgarna före. Hade de köpt något så hade de både druckit upp och pissat ut det, ursäkta danskan.
För ett par veckor sedan kom Socialstyrelsens nya rekommendationer som gjorde oss alla till alkisar över en natt. Mitt godaste blev skambelagt och jag njöt. Jag kan fortsätta vara jag och leva som jag lever men från och med nu är jag lite busig och förbjuden.
Det var så länge sedan jag befann mig i rökrutan men nu är jag tillbaka.
Jag njöt, och inte njöt jag mindre när folk blev upprörda. Om du säger att du inte har problem så är det säkert så. Stå på dig annars står Socialstyrelsen på dig, du har förtjänat varenda glas.
Och medan vi åt krämig getostsallad till Pinot gris på Humlebæks konsthylla så osäkrade män över sextio skinnbörsarna i Helsingör.
I vänthallen möts vi sedan igen. Och där kommer han, en man så full att han ser ut att gå på amerikansk zombiedrog. Han lutar sig uppför rulltrappan. Han har ett öga mot Danmark och ett mot Sverige och på vulgobröstet ett halsband med Tors hammare. Han är lång, har breda axlar och ansiktet format med motorsågens grova kedja. Han kan döda mig med bara ögonlocken, skulle han vilja. Bara gå fram, fånga mig i synen, pressa ihjäl mig i en blinkning.
Men han är svag. Han är full mitt på dagen. Han kan inte stå, han är så sorglig och patetisk och ömklig.
Vi tänker onda fula tankar om den mannen. Trenchcoatligan ser på honom under lugg, vi fantiserar om vad han röstar på, vad han jobbar med. Vilket är ditt yrke om du är full mitt på dagen? Han kanske är pensionär?
Han är del av ett sällskap, det är en man som har supit bort sin telefon och hans svarta jeans är för stora, det är en kvinna i en sån där kvinnojacka med bara lite dun i. Hon ser ut som en gymnasielärare och hon är också full på dagen.
Jag undrar vad en sådan som han, en sådan som hon, tänkte när de hörde talas om Socialstyrelsens nya riktlinjer.
När vi reser oss från vår båtiga sittgrupp svajar en grälsjuk kvinna omkring runt kafeterian. Hon har vita smala jeans som slutar där grälsjuka kvinnors vita jeans alltid slutar och där byxan tar slut tar sköna sportskor vid, för när hon är nykter gör hon smarta skoval. Hon har mörkblå penna runt ögonen och kort frisyr och hon skriker på sitt sällskap när de inte går dithän hon vill.
Medan vi rör oss ut genom turens sluss vänder jag mig om och ser mannen med Torshammaren. Jag säger inte att det betyder något att han har en sådan, men det gör det.
Jag vänder mig om och ser mannen. Han gör ingen ansats. Ska han sitta kvar? Ska han åka tillbaka? Ska han kanske kasa fram och tillbaka över vattnet tills han har supit sig till döds?
Framför honom på bordet en liten flaska rödvin och ett glas.
Skål.