Små öar är världens storhet – vi andra är litenheten
För ett par dagar sedan la en barndomsvän upp bilder från en vacker ö och skrev ”Jerkö”.
Jag hjärtade inlägget och i kommentarsfältet skrev jag ”Åh vilka minnen!”
Minnen från när vi la till vid den där ön och jag var nio år och först låg på hett berg och sedan gled ner längs hal grön klippa, dök genom en våt smula av världen och knäppte blåstång mellan tummen och pekfingret medan mamma inte en enda gång sa att jag skulle komma upp ur vattnet
på grund av algblomning.
I skrevorna bildades små vattensamlingar där man med lite tur kunde hitta ett litet liv som irrade runt i det blöta, utan plan, utan riktning, utan mål eller mening med sin tillvaro.
Jag krökte min rygg och såg på varelsen, kanske ovetandes om att någon större än jag hukade sig över mig och min
värld.
Jag menar inte Gud, jag menar en jätte i en värld jag är för liten för att förstå. Någon som ser mig spreta fingrarna genom Karlskronas havsgolv. Hon har inget mål och ingen mening, tänker jätten och sörjer hur liten och begränsad min värld är.
Minnen av en ö där vi åt klistrig spagetti som mammorna hade lagat över primuskök, hur pappa tog först och mest och mamma blev vansinnig. I vackra minnen är allt vackert, sådant som var socialrealistiskt då är ljuvligt nu. Så jag skrev ”Åh vilka minnen!” till min vän och la sedan till ”Om jag minns rätt”
Det kan ha varit en annan ö. Det finns så många öar.
I mobilens kartfunktion skrev jag sedan Jerkö och tryckte sök.
Men jag hamnade inte i Blekinge, istället befann jag mig i Minnesota, USA, närmare bestämt mitt i Jerky Lake.
Så kärt det är att vi har öar så små att de inte är sökbara. De finns, men bara de som känner dem vet var de är belägna. Anonyma öar är en del av världens storhet, vi andra är en del av världens litenhet.
Vi är alla bara ett klick bort. Jerkö ligger där hon ligger och jag tror att hon tycker att det är festligt att vi människor kan söka på varandras inkomster och bostäder. På Jerkö kan det växa ett pengaträd ifred.
Jag betraktade Jerky Lake och en stor ömhet kom över mig. Jag krökte min rygg och zoomade in på den lilla vattensamlingen. Jag kom så nära att jag kunde se lösa grenar ligga och vila i vattenbrynet. Där har du legat lilla gren, hur länge vet inte jag. Ingen plockar upp dig, och här sitter jätten jag och tittar på grenen du. Det är sjuhundra mil, ett hav och tre miljarder grenar mellan dig och mig och ändå känns det som du och jag, eftersom jag ser dig. Jag vill plocka upp dig och apportera min hund som jag inte har.
Jerky Lake gör mig så existentiell att jag måste zooma ut långsamt.
Världen är så stor och ändå är hela vår värld bara en gren i en sjö för andra jättar, universum är fullt av dem.
Universum är oändligt men universum är också bara blåstången du har framför dig.
Jag blundar, kramar klotången i händerna, lite längre ner på havets botten ligger en gren.
Jag dyker djupt, och när jag kommer upp så gifter sig min syster idag.