Det handlar inte bara om sex ...
Peter Kadhammar: Pride är en befrielserörelse som lyfter på varje sten
Pridefestivalen har åter invaderat Stockholm. Vi kan förbereda oss på lördagens parad där en massa människor skriker ut sin sexualitet och visar mer av sina kroppar än vad många av oss efterfrågar.
Alla jag talar med – personer som inte är med på festivalen – säger att de är hjärtligt trötta på att få ämnet sex tryckt upp i ansiktet under en hel vecka. För en utomstående liknar hbt-världen en sekt med lärosatser som inte får ifrågasättas, eller också är det en plikt att ifrågasätta dem, i den mån man förstår vad de handlar om.
Hbt betyder homo-, bi- och transsexuell. Jag läser i en kulturartikel att det kanske ska heta ”lhbtq” i stället, eller ”glhbtq”. Jag är inte säker på vad bokstäverna står för.
Pridefestivalen firas i Kungsträdgården. Inför invigningen i går kväll satte jag mig på en vit träbänk och ögnade programmet. Det gav bilden av en subkultur som är besatt av de mest perifera frågor, bara de handlar om sex.
”Har du någon gång velat fråga en polyperson eller relationsanarkist om hur de lever? Osäker på om du själv är poly?”
”I konstverket Love Symposium in Solo får besökaren gifta sig med sig själv”.
”...fetma möter sexualitet, ras och kön”.
”Fittan i fokus”.
”Populärmedias tolkning av butchidentitet” (nej, jag vet inte vad det är).
”Intersektionalitet i praktiken” (nej, jag vet inte vad det är heller).
Sådana punkter fanns i programmet. Det påminde om vänsterns värsta sekter på 70-talet, fast på den tiden handlade svårbegripligheterna om definitionen på arbetarklass och liknande.
Jag strök under med en kulspetspenna. Till höger om mig satt en äldre dam.
– Ursäkta, sa hon, var kan man köpa programmet?
Hon talade med tysk accent. Hon sa att hon var uppfostrad katolskt.
– När jag var barn fanns det inga homosexuella.
Klumpigt frågade jag om hon själv var det. Hon sa något undvikande.
– När jag var ung talade man inte om sådant.
Jag höll fortfarande programmet i handen. Förra gången jag besökte Pride mötte jag en känd advokat. Han skyndade att ge en förklaring:
– Jag ska strax möta min FRU. Hon är här i yrket.
Damen bredvid mig fortsatte att tala. Hon tyckte att det var trevligt med alla dessa ungdomar på Pride. Men paraden brukar gå till överdrift. Så många exponerade kroppar!
Jag tänkte på advokaten.
Jag lyssnade på damen. Fortfarande döljer människor i vårt land vilka de verkligen är. Smussel. Skam. Förtryck. Ångest. Jag såg på mina understrykningar med nya ögon.
En befrielserörelse lyfter på varje sten, vänder och vrider på varje fråga. Den som befriar sig ropar: Här är jag. Jag skäms inte.