Fridas lösning på Bieber-fenomenet
En flicka som stod utanför Grand Hotel kom närmast en förklaring. Hon hette Frida och var tolv år. En morgontidning hade frågat henne vad som är så speciellt med Justin Bieber.
Han är allt, sa hon.
Då hade landets samlade press redan försökt ringa in fenomenet under en veckas tid. Först den yrvakna bevakningen från avspärrningarna där en gammal Robinson-deltagare försökte hejda flickorna från att storma stället. De sedvanliga bilderna hade kablats ut: skrikande gråtande sjungande flickor, väntandes på sin idol. Tv-klipp valsade runt på nätet. De gråtande flickorna hånades i kommentarfält.
Sedan hade alla tidningar och tv-kanaler med självaktning gett sig i kast med att vilja förstå dessa så kallade Beliebers. På sin höjd ett litet skärrat leende i reportrarnas mungipor, inte mer. Någon pigg debattör drog paralleller till fotbollssupportrar. Men jag måste nog medge att jag litade mest på Frida.
Och jag kände ett inte så litet styng av avund.
Gjorde inte vi alla?
För visst, om ett år eller två kanske Frida inte kommer spela Biebers låtar lika många gånger per dag längre, antagligen kommer hon så småningom ha plockat ned affischerna från väggarna, kanske redan i samband med den där märkliga sommaren mellan sexan och sjuan.
Men just nu är Justin Bieber allt. Just nu är han den perfekta stormen, i skärningspunkten mellan fantasi och verklighet. I den inre översvämning som de tidiga tonåren utgör är Bieber den osynliga bryggan mellan legoborgar och tonårsfyllor. Både livs levande och fantastiskt formbar, både subjekt och objekt. Till synes farlig, men i grunden helt riskfri: den första pojkvännen, den första sexfantasin.
Och så måste nog kärleken till Justin Bieber förklaras, i presens.
Vad som förvirrar många är det kollektiva elementet. Det som så lätt avfärdas som masshysteri, eller än hellre liknas vid fotbollens ståplatsläktare. Men det går också att referera till den italienske sociologen Alberoni som i sin bok ”Förälskelse och kärlek” beskrev förälskelse som ”begynnelsestadiet i en kollektiv rörelse bestående av två personer”.
Alberoni gör inte skillnad mellan större och mindre kollektiva rörelser. Han menar att det är samma mekanismer bakom uppkomsten av religioner eller fackföreningar. Behovet av att spränga befintliga ramar. Upplevelsen av livsglädje, solidaritet, förnyelse. Skapandet av ett vi.
Och till skillnad mot kärleken till ett fotbollslag, säg Wigan Athletic, är den kollektiva kärleken till Bieber på samma gång helt sammanväxt med den egna sexualiteten, den egna utvecklingen.
Han är, ja, allt.
Nya talarstilen
! Jag gillar Fredrik Reinfeldts nya tal-till-nationen-stil. Nu senast när Djurgårdens IF:s fotbollstränare slutade. Härnäst: Reinfeldt håller presskonferens om sin relation till dansbandsveckan i Malung?
Döljer de något
? Vad är det egentligen som hänt i Djurgårdens IF? Inte kan väl tränaren Magnus Pehrsson ha avgått bara för att tre huliganer traskat in på träningen och klagat på lagets prestationer? Vad är det som föreningen ännu inte berättat?