Allt ter sig futtigt när en sverigedemokrat blivit president i USA
Min tanke inför den här kolumnen är enkel. Nu, onsdagen den 9 november, när Hillary Clinton som beräknat vunnit det amerikanska presidentvalet, kan jag lugnt skriva om någonting helt annat i min kommande söndagstext och som planerat resa till bokmässan i Köpenhamn över helgen. Den svenska journalistkårens cirka 400 USA-specialister har tre dagar på sig att hylla USA:s första kvinnliga president. Perfekt, då är det ämnet färdigtröskat till söndag.
Därför kan jag ta nya tag och skriva om helt andra saker och det är ett bra läge att ta upp ett problem som jag förberett rätt länge: Vänsterpartiets undfallenhet gentemot reaktionära muslimska påtryckningsgrupper i Sverige. Om kristna stollereaktionärer hade börjat dilla om att kvinnor skall tiga i församlingen, att abort borde förbjudas, att våldtäkt inte kan förekomma inom det av Gud instiftade äktenskapet, att sex bara får plägas i barnalstrande syfte och liknande extrema kristna föreställningar, så hade vänsterpartisterna inte lagt fingrarna emellan. Så varför lägger de sig så platt inför muslimska, likartat stolliga, kvinnoförtryckare?
Ett i och för sig utmärkt ämne. Som dock förutsätter att Hillary Clinton vann presidentvalet.
Men nu valde det amerikanska folket en sorts sverigedemokrat till president. Inför den världskatastrofen ter sig även de mest groteska politiska felsteg inom det svenska Vänsterpartiet som totalt oviktiga.
Sak samma med min lilla lista av reservämnen. Det har i dagarna varit mycket väsen och tjat i den liberala pressen om att ryssarna har skickat in två korvetter i Östersjön, vilket än en gång skulle visa på nödvändigheten av att Sverige går med i Nato. Nu är den frågan rimligtvis död. Inte ens Jan Björklund kan tycka att Sverige bör vara med i en militärallians där den nye ledaren Trump frågar sig varför man inte använder de dyra kärnvapnen när man ändå investerat i dem.
Ett annat möjligt reservämne var den liberala pressens senaste krav på nya och ännu hårdare terroristlagar. Det inbjuder till en del råa skämt om liberalernas ständiga iver att stärka demokratin genom att inskränka den. Men inte nu längre när USA fått en sverigedemokratisk president som vill återinföra och till och med utvidga tortyren och bomba skiten ur allt och alla.
Än småttigare ter sig reservämnet som rör somliga liberalers kamp mot rättssäkerheten. Som när Sakine Madon på Expressens ledarsida menar att jag bör ”skämmas och läsa på” därför att jag för sex år sedan kritiserade en fullständigt orimlig terroristdom i Göteborgs tingsrätt. I en annan värld hade hennes bedyrande, att hon själv läst på och funnit domen helt korrekt, inbjudit till viss munterhet. Eftersom hovrätten med 5-0 frikände de dömda utan att skämmas det minsta.
Men i vår nya sköna värld faller politiska skämt platt och all ironi är död. Med Donald Trump som västvärldens ledare befinner sig Sakine Madon på den segrande sidan.
I den gamla världen hade det varit rätt kul att tala om den liberale kulturskribenten i Göteborgs-Posten som sade sig veta att mina böcker ”förekommer flitigt” i de svenska terroristernas hem, vilket således gör mig medskyldig till terrorism. Hur har den liberale kulturskribenten lyckats undersöka dessa läsvanor? Är terroristerna särskilt begivna på romaner om den norsk-tyska familjen Lauritzen, eller är det korsfararen Arn Magnusson som inspirerar dem? Och hur gör mina böcker för övrigt när de ”förekommer flitigt”?
Förr i världen var den här typen av rena lögner och påhitt illa sedda i den politiska debatten, till och med på liberala kultursidor. USA:s nye president har dock med kraft visat att lögnen är den nya, garanterat framkomliga, stilen i det politiska samtalet.
Alla mina reservämnen för söndagskolumn förefaller som synes irrelevanta. På tv ser jag den ungerske ledaren Viktor Orban jubla över ”folkets seger” över den amerikanska eliten. Hans partikamrat Jimmie Åkesson talar lugnt samlad och skadeglad också han om folkets seger mot ”den politiska och kulturella eliten, popkulturen och medierna”. Sverigedemokraten Marine Le Pen, som inom mindre än ett år är president i Frankrike om mardrömmen håller i sig, säger sig vara överlycklig över Trumps seger. Självklart gratulerar president Putin allra hjärtligast.
Ett ondskans eko från 1930-talet rullar över hela den demokratiska världen och då finns intet utrymme att ta upp den förnyade diskussionen om, säg, vinster i välfärden. Ändå är det just det vi måste försöka göra, kavla upp ärmarna och fortsätta där vi var innan en sverigedemokrat blev president i USA. Nu, denna söndag, har de 400 svenska USA-specialisterna skrivit halvannat tusental artiklar om Trump. På måndag måste vi återuppta det demokratiska samtalet.
För övrigt anser jag att...
... intet finns att tillägga just nu då vare sig skämt eller ens roliga personangrepp är möjliga.