Vi vet inte vem vi ska vara rädda för
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är fantastiskt med alla reaktioner från er läsare. Från arga pappor, pojkvänner och killkompisar. Döttrar, systrar, fruar, mammor och väninnor. Att vi bryr oss så mycket om varandra trots allt. Men framförallt är både ni och jag förbannade. Det är bra. Ilska är bra när det är nattsvart.
I dag är jag inte bara förbannad över våldtäkterna utan även över att Högsta domstolen valde att fria den pappa som stod åtalad för att ha ofredat sina tre söner när han misshandlade deras mamma. Ja, vissa dagar känns allt bara nattsvart. Men så läser man alla mejl från er läsare"
Av läsarreaktionerna kom det starkaste i form av ett telefonsamtal från en kvinna som blev utsatt för ett våldtäktsförsök på en fest, som slutade med att hon misshandlades svårt. "Men jag tänker inte vara rädd", sa hon till mig. Många tjejer som hört av sig tycker att det är vansinnigt att de inte får ha tårgas. Vissa har det ändå.
En annan läsare tycker att vi ska våga diskutera alkoholens roll i våld mot kvinnor överhuvudtaget, utan att skylla på den.
Vissa av er vill se ett statligt dna-register. En annan läsare menar att det handlar om rättsväsendet. Att det är för dåligt utförda utredningar och för låga straff. Sedan finns det de av er som vill göra det till ett invandrarproblem. Som rabblar statistik som inte finns, för Brottsförebyggande rådet, BRÅ, kartlägger inte etnicitet på det sättet. Däremot har det gjorts en djupanalys, i slutet av 90-talet där BRÅ tittade på domar, som visade att "invandrare" och "invandrares barn" är överrepresenterade när man tittade på till exempel våldsbrott. Men samtidigt såg man att det fanns ingen skillnad mellan invandrare och svenskfödda med samma ekonomiska/sociala bakgrund.
Men om vi skippar nonsenssnacket om att invandring är lika med brottslighet är det klart att vi ska våga diskutera allt som rör kvinnosyn, uppväxtförhållanden, religion och kultur. Men vi måste först fatta att förövarna kommer i många former. Det finns ingen mall. "Anna" mejlade och menade att det är lättare att uppröras över utomhusvåldtäkterna eftersom vi inte ser offren som "slampor". Om våldtäkten sker på en fest med kompisar till exempel, finns plötsligt "omständigheter". Hon har rätt ! Vi har lättare att döma kvinnor, och framför allt har rättsväsendet det, som har en relation till gärningsmännen. Det är ju fallet i merparten av de våldtäkter som anmäls. Chansen att bli trodd ökar markant om du blir överfallen i joggingspåret. Men i utomhusöverfallen är chansen ännu mindre att få tag på förövaren och det är ett stort problem. Vi vet inte ens vem det är som vi ska vara rädda för. Det är jävligt läskigt. Han har inget ansikte men inkräktar likväl på min frihet.
Våldtäkt inkräktar på den djupaste integriteten. På själen. Att dessutom behöva berätta i detalj vad som hände, efteråt, och veta att man måste berätta det igen och igen i en rättegången och om man har otur bli ifrågasatt för hur man såg ut - det är jobbigt. Så ta på er det vita bandet. Visst, det är bara en symbolhandling. Det kommer inte att stoppa våldtäkterna. Men det sänder signaler. Till politikerna. Mellan oss medborgare. Att vi bryr oss, att vi avskyr våldshandlingen, att vi tänker på alla kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld. I sitt hem, på fest, eller på stan.Chansen att bli trodd ökar markant om du blir överfallen i joggingspåret