Deckarnas urfader - en kriminell polisspion

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Redan som ung var Eugène-François Vidocq stor och stark och förslagen som få.

Han blev en inpiskad och känd yrkeskriminell som nätt och jämnt undgick giljotinen.

Men vid 33 års ålder bytte han bana och blev uppgiftslämnare och polisspion.

Snart avancerade han till chef för La brigade de sûreté, en specialavdelning inom Parispolisen som bestod av tidigare kriminella. Vidocq och hans gäng kunde jobbet och tog fast fler brottslingar än någon annan enhet i kåren.

Dessutom skrev han memoarer ur vilka dåtida författare som Balzac, Hugo och Dumas lånade friskt och oförväget. Dem kände han privat. Men han påverkade också Charles Dickens, Conan Doyle och Edgar Allan Poe. Hans verk är inte lika spridda, men han var en legendarisk detektiv och har kallats den moderna polisromanens fader. Som författare var han först med att göra utredaren - sig själv - till hjälte.

Om ni gillar deckare bör ni alltså känna till denne märklige bagarson från Arras i Frankrike. Han levde inte bara ett färgstarkt liv. Han grundlade också en genre som lett till framgångar för dagens Marklund, Mankell och G W Persson. Till och med Guillous pojkböcker har rötter i Vidocq.

Den berömde detektiven föddes, enligt de intill rövarroman skrytsamma memoarerna, "den 23 juli 1775, i ett hus i närheten av var Robespierre hade fötts sexton år tidigare. Det var på natten; regnet föll i strömmar; åskan mullrade; vilket ledde till att en släkting som kombinerade rollerna av barnmorska och sierska drog slutsatsen att min karriär skulle bli stormig."

Som pojke stal han stort från sina föräldrar. Vid sexton tog han värvning. Han var soldat både i den revolutionära franska armén och i den kontrarevolutionära österrikiska. Men han deserterade och levde på brott. Han lärde sig snabbt: inbrott, förfalskning, överfall, häleri och bedrägeri.

Var gång han slogs i bojor så rymde han finurligt, för att snabbt fängslas igen och rymma på nytt.

I fängelset La Force, 33 år gammal och med ytterst dystra framtidsutsikter, anmälde han sig som informatör. Det ledde till att han släpptes. Några år senare var han Frankrikes främste brottsbekämpare. Han förstod brottslingarna och ansåg att fattigdomen var brottsdrivande. Samtidigt var han omvänd och hatade kriminaliteten som sådan.

Han klädde ut sig för att närma sig de figurer han ville sätta fast: till äldre gentleman, förrymd tjuv eller mördare, som kvinna eller som yrkesutövare av olika slag ägnade han veckor och månader åt att umgås i Paris undre värld.

I takt med de polisiära framgångarna blev han känd både bland kriminella och bland laglydiga, en fruktad och envis antihjälte vars djärvhet och fantasi blev legendarisk.

Vidocqs polisarbete var banbrytande. Han gjorde noggranna brottsplatsundersökningar, höll register över alla kriminella han fick uppgifter om och letade mönster som en modern kriminolog. Men metoderna var hårda: brottsprovokation, utpressning och kidnappning. Av enkla skäl fick han fiender överallt, inte minst bland alla avundsjuka poliser.

Han var en mästare på att snacka och manipulera. I memoarerna beskriver han hur två mördare, Court och Raoul, som han gripit och besökt i fängelset tackar honom för att han kommit för att se dem på schavotten. Blodet sprutar och huvudena far. Och han förlåter dem storsint och skyller brotten på samhället som gjort dem till monster.

Efter femton år slutade Vidocq som polis. Han startade privat detektivbyrå och drev av sociala skäl ett pappersbruk med tidigare brottslingar som arbetare. Detektivbyrån blev berömd. Pappersbruket gick åt helvete och Vidocq förlorade sina misstänkt stora besparingar.

Sedan arbetade han en kort tid före den franska revolutionen som politisk polis åt borgarkungen Ludvig Filip I, trasslade till det för sig och dog i Bryssel 1857.

Robert Aschberg