Samtalet var som en utsökt dans i tretakt
Det är lördagnatt i Paris. Jag säger hej då till mitt sällskap och försöker ropa in en taxi. Förgäves. Det finns inga lediga i hela stan. Jag har letat i över en halvtimme när jag tar rygg på ett gäng som har turen att springa på en ledig bil, och väser desperat till dem: ”Jag betalar er resa om jag får åka med och vidare hem till mig”.
Ingen protesterar. De tre i baksätet, ett par och en kompis, presenterar sig artigt medan vi kryssar norrut i natten mot vår första anhalt. När vi släppt av paret utbrister Milene, som sitter ensam kvar där bak: ”Den här kvällen kan inte vara slut än, vi drar till en bar!”
Taxichauffören som heter Max tittar upp i backspegeln, nickar med ett flin och så börjar jakten.
Vi letar och diskuterar olika alternativ. Max drar upp radion på högsta volym, kvällen har plötsligt fått en ny mening. Men vi tvingas snart ge upp. Klockan är över tre, och i nordvästra Paris är det nattklubb, strippklubb eller sängen som gäller. Eller?
”Jag har ju en flaska vin hemma”, prövar jag.
Ingen är nödbedd.
Och tio minuter senare sitter vi i mitt vardagsrum och dricker rödvin, röker med öppet fönster, lyssnar på jazz och pratar religion, immigration och ödesbestämda möten.
Max från Marocko, Milene från Bretagne och jag från Västergötland.
Konversationen flyter som en utsökt dans i tretakt, alla för och alla följer. Vi kände kanske inte varandra för en timme sedan, men vi gör det nu och det kan vi aldrig mer ändra på.
Det här är inget sjavigt one night stand där man smiter ut mitt i natten med hopp om att inte bli påkommen. Vi är en trio som bara väntat på att träffas, tre inflyttade parisare med vitt skilda erfarenheter av livet och när klockan är halv fem och vi måste bryta upp – Max har en körning – är det med ett löfte om att ses på måndag.
När helgen är över får någon förhinder och i slutet av veckan är någon annan bortrest och ja, vi får höras lite längre fram i stället.
Dagarna går och taxiäventyret börjar anta formen av ett vackert minne, som löften från lyckade lördagskvällar tenderar att göra.
Och kanske blir det inget mer. Men just där och då, en sensomrig natt i oktober, var det vi. Max, Milene och moi.