Jan Guillou: Hustrumördare borde oftare få psykiatrisk vård
Ur samhällets synpunkt vore det bättre med ökad satsning på psykiatrisk vård för dessa vanligtvis djupt olyckliga män.
De svenska hustrumorden pågår i samma takt år ut och år in. De tycks okänsliga för alla konjunkturer, politiska som ekonomiska som straffpolitiska. Årsgenomsnittet håller sig konstant kring femton mördade kvinnor. Efter Aftonbladets utförliga genomgång i veckan har vi alla siffrorna på bordet. Varvid tidningens ledarsida drar slutsatsen att vi måste införa straffskärpning, av politiska (feministiska) skäl. Det är galenskap.
Straffskärpning för hustrumord är nämligen vad staten sysslat med de senaste decennierna, där finns ett rakt samband mellan politik och hustrumord.
På 1960- och 70-talen dömdes kring 75 procent av hustrumördarna till sluten psykiatrisk vård. I Aftonbladets artikelserie visade sig att den siffran nu sjunkit till 22 procent.
Våra hustrumördare skulle alltså ha genomgått ett mirakulöst tillfrisknande under de senaste decennierna? Naturligtvis inte. Denna brutalisering, att alltså skicka galna människor i fängelse i stället för till vård, är ett av flera resultat av kampen mellan socialdemokrater och moderater om vem som är tuffast mot brottsligheten. Eftersom det finns en allmänt utbredd uppfattning att sluten psykiatrisk vård är ”dalt ” så försöker politikerna vinna röster på tuffhet.
Som också framgick i Aftonbladets artikelserie är våra hustrumördare lika galna i dag som på 1970-talet. De flesta har allvarliga psykiska problem, över 60 procent mördade under inflytande av alkohol eller droger, 20 procent begick självmord i samband med eller efter mordet, brotten är så gott som uteslutande impulshandlingar och inträffar i hemmet, oftast i den äkta sängen.
Därför åker alla hustrumördare fast, vanligtvis finns de gråtande och förvirrade kvar på brottsplatsen när polisen kommer. Det är därför det är rimligt att inte döma dem till lagens strängaste straff, livstids fängelse.
De kan inte jämföras med förslagna gangstermördare som likviderar fiender, krigsförbrytare eller massmördare, brottslingar som planerar och genomför sitt brott medvetet och kallt. För jurister är detta självklart.
Men inte för politiker. Så när matchen om vem som var tuffast mot brottsligheten accelererade mellan socialdemokrater och moderater så fick det två effekter. Den ena var att hustrumördarna tvingades bli friskare med hjälp av en del lagändringar, så att färre dömdes till psykiatrisk vård. Den andra var att de friskförklarade mördarna började dömas till lagens hårdaste straff, livstid.
Detta har inte med juridik och rättvisa att göra, det är bara politik. 2007 satte Högsta domstolen stopp för den utvecklingen med en dom som slog fast att normalstraffet för ”vanligt” hustrumord bör vara tio års fängelse, maxstraffet livstid bör fortfarande reserveras för överlagda mord i vinningssyfte, gangstersyfte eller rasistiskt syfte.
Den typiska politiska invändningen mot detta kloka resonemang lyder, med vått feministiskt finger sträckt rakt upp i luften: ”Som om kvinnors liv är mindre värda, när deras män dödar dem” (Aftonbladets ledarsida i förrgår).
Låt oss jämföra med en något vanligare typ av mord än hustrumordet, nämligen det typiska fyllkvartsmordet. Gärningsmannen sover bredvid sitt offer, nedblodad och berusad i fyllkvarten där polisen hittar en blodig kniv. Händelseförloppet är virrigt men går att reda ut och gärningsmannen döms för dråp eller mord med/tio års fängelse som påföljd. Förklaringen är inte att ”fyllons liv är mindre värda när deras kolleger dödar dem”. Förklaringen är att inte heller detta var ett överlagt mord som skall resultera i lagens strängaste straff.
Det förefaller stört omöjligt att reglera antalet hustrumord i landet med straffpåföljder. De i nio fall av tio psykiskt störda män som mördar sin hustru, grubblar i brottsögonblicket inte över straffets avskräckande verkan, eftersom de under inflytande av mer eller mindre tillfällig galenskap, oftast i kombination med sprit- eller narkotikaberusning, handlar impulsivt. Om de får fängelse i tio år eller på livstid eller, numera alltför sällsynt, psykiatrisk vård har ingen som helst betydelse för de nya gärningsmän som radar upp sig i statistiken framöver.
Ur samhällets synpunkt vore det bättre med ökad satsning på psykiatrisk vård för dessa vanligtvis djupt olyckliga män. Risken för att de skall återfalla i brottslighet är nästan noll. Och långa fängelsestraff för psykiskt instabila personer som dessa gör dem inte till bättre människor, tvärtom till sämre och farligare människor.
Eftersom vi inte utan vidare kan påverka det psykiska hälsotillståndet i samhället är detta enda vägen att gå. Men då krävs att politiker och feminister skakar av sig sitt primitiva hämndbegär.
Ljudbildspel: Se och lyssna på kvinnornas