Lilians liv var som taget ur ”Twilight”

Ronnie Sandahl

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-03-12

Vi människor behöver våra sagor.

Och prinsessan Lilian var en sådan, en av de bättre. En walesisk gruvarbetardotter som mitt under brinnande världskrig träffar en bildskön sorglös prins från norr. Ljuv musik uppstår.

Och därefter katastrofen, flygolyckan som förändrar allt – efter arvprinsens död är det otänkbart att prinsen ska gifta sig med en flicka från de enklare klasserna.

Så kärleksrelationen måste hållas hemlig – i mer än trettio år.

Det låter som premissen till ett engelskt kostymdrama. Och slen­trianmässigt har sagan om Bertil och Lilian, denna århundradets svenska kärleksberättelse, beskrivits som en historia av ”Romeo och Julia”-snitt.

Själv skulle jag snarare referera till Stephenie Meyers ”Twilight”-trilogi. De populära ungdomsböckerna om tonårstjejen Bella Swan som blir ­förälskad i vampyren Edward, och i slutändan måste välja ett liv som vampyr för att få vara med sin älskade. En tillvaro där hon inte kan dö, men heller inte leva.
 

Också den värld som nu senast Daniel Westling gifte in sig i rymmer vissa paradoxer. Exempelvis skulle hans svärfar kunna döda en människa, eller tio för den delen, utan att straffas. Däremot får han inte bli ateist. Eller ha en åsikt om kärnkraft.

Och liksom Bella Swan har både prinsessan Lilian och Daniel Westling varit tvungna att offra sin frihet.

Lilian har själv berättat om hur hon brukade sitta hemma framför teven, undangömd för det svenska folket, medan hennes käresta gick på Nobelfest. Under mer än trettio år av hennes och Bertils relation fanns hon inte. Giftermål var otänkbart. Barn inte att tänka på.

Och så sent som 2009 tvingades Daniel Westling ge upp rätten till ett yrkesliv. Eftersom det, enligt hov- auditören Axel Calissendorf, hade ”gjorts en bedömning om vad som är lämpligt”. En gymägare passade alltså inte in i sagan.
 

Kungahusens mest folkkära medlemmar tycks ju dessutom vara de uppoffrande, vingklippta, ingifta: en Lilian eller en Daniel, en Silvia, en Mette-Marit, en Diana. De vackra människorna av folket, lagom kantstötta, som av kärlek tar steget in i den statsunderstödda sagovärlden.

Och så vårt omättliga behov av att år efter år se dem instängda i sina burar, klippa sina band, le sina ­leenden.

Men det man måste fråga sig är på vems bekostnad det sker. För när man i den säkert rättmätiga hyllningskören till Lilian, som verkat vara en mycket fin människa, talar om ”århundradets svenska kärleksberättelse” – då måste man också överväga det oerhörda pris hon under många år betalade.

Och vilket system, nämligen det svenska, som tvinga­de henne att betala det.