Mattåget gick – och jag stod kvar på perrongen
Jag har länge undvikit den här krönikan eftersom den handlar om något skämmigt. Något som får mig att känna mig underlägsen och misslyckad. Något som är pinsamt.
Det handlar inte om att jag inte kan köra bil. Inte om att jag inte kan prata engelska. Inte om att jag inte kan hantera en dator. För allt det där kan jag, plus en väldig massa annat som en modern man i Sverige i dag förutsätts kunna, helt automatiskt.
Skamfläcken är att jag inte kan laga mat.
Alltså, jag kan inte laga mat på det där sköna sättet som snubbar i min ålder och min livssituation kan. Dom som är intresserade av matlagning. Som går in på saluhallen och snackar initierat med en slaktare, klämmer på råvaror och sen står i köket med rätt redskap och gör rätt rörelser i takt med den sköna musiken och med ett skönt glas rött för vätskepauserna.
Dom som aldrig får panik och skriker rakt ut. Dom som klarar logistiken och får ihop alla delar samtidigt. Dom som aldrig bränner vid eller kokar sönder. Dom som inte ens behöver en kokbok.
Jag vill ju också vara sån, men ofta fylls jag bara av mindervärdeskomplex som gränsar till hat. Era jävla svin som kan tillaga en kalv utan att bära er åt som en åsna.
Den kulinariska religionen översvämmar våra liv, i medier, tv, på nätet och i vardagens möten.
Matlagning är den stora livsstilsmarkören. Vart man än vänder sig står där en killgubbe och lagar mat som om det vore den enklaste sak i världen. Pulled pork. Surdeg. Långkok. En liten pekinganka. En rökt brisket. En currykalops på kalvhjärta. Du vet.
Jo, jag vet. Och saken är att jag måste ta itu med denna min enorma kunskapslucka. Jag kan hålla mig mätt, men att laga mat är en anspänning. Det ställer stora krav på mig att ställa mat på bordet. Att värma fiskbullar eller koka spaghetti är inte att laga mat, men så mycket längre sträcker sig inte min repertoar.
Bland det mest pinsamma är att folk tror att jag kan laga mat. Förutsätter att det är så, för att det verkar självklart. Jag reser, jag älskar kroglivet, jag har råd. Jag lägger också upp bilder på Facebook som antyder att jag vet vad jag pratar om.
Men sanningen är att jag missade tåget när manlig matlagning blev populärare än fotboll, Creedence och öl. Jag stod kvar på perrongen, med en köttklubba i näven.
Riktiga män bräserar. Jag briserar snart av självförakt.
Ians nya roll
Ian Wachtmeister, pionjär i den nysvenska rasismen, har tagit på sig rollen som politisk rådgivare åt Sverigedemokraterna. I en debattartikel i Dagens Industri skriver han om hur taskigt det är att SD:s ledare alltid blir misstänkliggjorda. ”Tro mig”, skriver Wachtmeister, ”de har ingen konstig människosyn. De är bra och hederliga personer, som jobbar hårt och gör sitt bästa för sitt land”. Så skönt att få klarhet i den frågan.
Bäst i år
Veckans – kanske årets – bästa nyhetshändelse skedde i förrgår. Då gifte sig Torgerd, 89 år, med sin älskade Lars, 92 år. Prästen Tore Elofsson talade till brudparet i Onsala kyrka: ”Ni har levt ensamma länge och känt tomheten. Den tiden är nu över. Att älska är aldrig för sent”.