Förtal är kul – men nu måste någon säga emot
Årets mest omskrivna bok på våra kultursidor är författad av en kulturjournalist som dels efter idoga ansträngningar lyckades förföra en kulturredaktör på Aftonbladet, vilket kan vara sant, dels fått för sig att Aftonbladets rubriker innehåller hemliga budskap riktade enbart till henne, vilket inte kan vara sant. Då den förförde kulturredaktören ångrade romansen och förklarade att han enbart älskade sin fru, bestämde sig kulturjournalisten för att skriva en sorts roman med namns nämnande som hämnd. Det blev en omfattande hämnd, med många namns nämnande, samt en förvirrad jämförelse mellan svenska kulturredaktörer och gangsterväldet i Neapel.
Man kan ifrågasätta Bonnierförlagets omdöme när de mot rim och reson gav ut boken. Den hämndgiriga kulturjournalisten hade möjligen haft ett stort behov av stilla ro och eftertanke och helt säkert någon form av terapi. Men hon hade inget behov av att bli betraktad som en farlig galning på alla kulturredaktioner och därmed göra sig av med sin försörjning. Det struntade Bonnierförlaget i. Och deras spekulation gick såtillvida hem att förtalsboken blev den största frågan detta år på kultursidorna, mer än 700 artiklar. Vad är kriget i Irak, kriget mot terrorismen och den globala uppvärmningen mot detta? Eftersom dessa tre ämnen sammanlagt inte kommit i närheten av kulturjournalisternas intresse för förtalsboken. Det kan helt säkert upplevas som ett rus av framgång att få sin bok diskuterad i 700 kultursides- och andra debattinlägg.
Men hur skriver man då nästa bok? Och hur får man i fortsättningen kontakt med en enda kulturredaktion, där alla riskerar att bli namngivna och utpekade för ditt eller datt förtryck? Och om självmordet då blir den enda, fortfarande överhettade, lösningen på problemet, så kan inte ens den mest cyniske Bonnierkritiker föreställa sig hur det skulle gå att försvara utgivningen av en så pass galen skrift att författaren på allvar trodde att alla de namngivna nu skulle få sparken.
Unni Drougge är en inte helt okänd författare som därefter har spekulerat i samma genre. Tajmningen är lite fel, eftersom kulturjournalisterna kanske är något utmattade av att 700 gånger ha turnerat sin kollega.
Men spekulationen är helt rätt. Förtal är kul, även om det inte riktar sig mot enbart kulturredaktörer. Dessutom träder en obönhörlig journalistisk logik i funktion: en inte helt okänd författare som under sju års tid våldsamt misshandlats av en psykopat och dessutom förnedrats sexuellt under spektakulära former, det är en bra story. En inte helt okänd författare som bara hittar på allt detta är ingen story alls.
Väl medveten om detta gick Unni Drougge ut och intygade i en serie intervjuer att ”allt är sant”. Och krävde, liksom sin kollega i förtalsbranschen – kulturjournalisten – att mannen i fråga nu skulle dödas ekonomiskt och att alla författare borde lämna hans litterära agentur. Det skulle jag naturligtvis göra omedelbart, om jag trodde det minsta på denna påstått dokumentära roman. Ty den förtalade är också min agent, såtillvida är jag part i målet. Men med kvinnomisshandlare har jag ingen misskund.
Hennes roman beskriver i korthet hur hon vid 40 års ålder fiskade upp en söt 22-årig pojke i en videobutik och hur han omedelbart började förtrycka henne och utöva en brutal sexualitet av ett slag som jag inte vill gå in på, men som skulle ha varit nytt och skakande för den oskuldsfulla författaren. Som dock, liksom alla hennes påhejande intervjuare, tycks ha glömt att dessa speciella sexuella moment var ett bärande motiv i hennes förra hämndbok, den andra i ordningen. Också den mannen skulle, efter att ha övergivit henne, avslöjas som sexualsadist.
Det journalistiska problemet är enkelt att beskriva och det är också ett moraliskt problem. ”Hur kan du veta att det hon skriver inte är sant?”, frågade triumferande den kollega som ringde för SVT:s räkning. Unni Drougge skulle få framträda med sin romanverklighet i ”Carin 21:30”, nämligen. Återigen som om det hon skrivit varit sant, vilket det inte finns något rimligt skäl att tro, nu med tredje förtalade mannen. Motfrågan är enkel. Det är ni som ska torgföra henne. Hur vet ni att det är sant?
Följande sanningar är dock oomkullrunkeliga. Författaren har blivit dumpad av tre män och skrivit förtalsböcker som hämnd om alla tre. De journalister som reklamintervjuat henne har inte läst de två tidigare förtalsböckerna. Unni Drougge själv blir mycket glad åt min text, eftersom hon nu kan få rubriker på att säga smaskigt säljande saker om mig. Det är det ändå värt.
För någon måste säga emot. Den förtalade kan ju inte det.